Usch vad jag har tappat bloggstinget. Min förhoppning inför 2010 är ett uppsving på den fronten, ny energi, långresa, mammaledighet, nya böcker att skriva och tankar att formulera.

Har sedan en vecka morfars enorma skrivbord vid ett av fönstren med bästa utsikten, och där ska jag sitta en del under året som kommer, har jag tänkt.

Jag snodde den här listan av Ida, en av alla de personer jag hoppats träffa mycket mer än jag gjort i år.

Årets bedrift: Jag födde ett barn, gav ut en bok och tog körkort, mer eller mindre samtidigt, trots att det inte alls var meningen.

Årets bittra: Bostadsträsket. Det är alltid hårt att förlora en budgivning.

Årets bästa semester: Costa Ricaresan, som innehöll jordbävningar och skumpiga vägar och resulterade i att Nour kom 10 veckor för tidigt. Jag kommer antagligen aldrig mer våga resa gravid, men å ljuva naivitet som jag befann mig i då. Då alla sammandragningar var ofarliga och normala och jag inte var rädd en enda gång.

Årets nytillskott: Nour, och vilken toppspelare hon är!

Årets förlust: Jag har vunnit så mycket i år, men flera vänner har drabbats av missfall och dödsfall bland nära anhöriga vilket givit perspektiv på tillvaron.

Årets vuxenpoäng: Att flytta till en fyra i Solna känns rätt vuxet.

Årets fysiska förändring: Trots att jag spelat korpenfotboll under våren har jag förlorat nästintill all muskelmassa och nått nya bottennivåer på vågen.

Årets nya kändisförälskelse: Får väl säga Carlos Rojas för det här initiativet.

Årets mest gåshudframkallande låt: The Blower´s daughter. Gammal som gatan, men nyupptäckt i min gåshudbok.

Årets läsupplevelse: Jag kan ju inte direkt säga att min egen bok varit den största läsupplevelsen i år men garanterat den mest tjatiga. Vinter, vår och sommar med näsan i manuset.

Årets insikt: Köttfrossan är över. Det är dags att bli vegetarian igen.

Årets tv-besatthet: So you think you can dance, är som en drog.

Årets fest: Releasefesten, den egna. Jag som dissat födelsedagssången de senaste tjugo åren blev sjungen för av 400 personer, på en scen. Och dansade natten lång i eufori.

Det faller lite snö och genast…

Sitter i skolan och sammanfattar delar av den roligaste kurs jag gått hittills, någonsin. Dessvärre kommer antagligen framtida journaliststudenter att gå miste om chansen att göra samma sak, eftersom Södertörns värdelösa administration åter igen har skrämt eldsjälarna på flykt.

Läste just en recension av min bok i Borås tidning och en rycka-på-axlarna-känsla infann sig. Inget nytt under solen skriver recensenten, internatskolan är förutsägbar och överklassen gör samma saker som de gjorde i den senaste boken som skrevs. Och vad hon inte verkar förstå är att det ju är just det som är poängen: Att vi har internatskolor i Sverige som är närmast bakåtsträvande i sin syn på samhället, på människorna i det och som 2009 (eller åtminstone tio år tidigare då jag gick där) har hierarki som riktmärke. Tiden har inte ens stått still, den har gått bakåt.

Det verkar som att de allra flesta författare mer eller mindre misstolkas, på Debutbar förra veckan sa Kevin Frato, författare till Numera Negerkung, att hans bok varit ett politiskt brandtal, men att det istället av media framställts som ett språkprojekt. Själv skrev jag min bok som ett inlägg i debatten, angående om hur vårt samhälle ser ut, kanske framför allt för att belysa något som i min mening behöver förändras, Jag skrev den inte för att människors fördomar om internatskolor skulle ifrågasättas.

Flera recensenter har påpekat att jag målar upp en orealistisk bild. Problemet är att det ser ut så här. Det låter otroligt men så är det. Praktiskt taget allt som händer i min bok, har hänt på riktigt. Inte på just det sättet, men med samma kärna, samma ordval, samma människosyn.

Så jag antar att det är verklighetens fel och inte mitt, att min bok blir sågad?

Just hemkommen från Debutbar som var avstressad med mysbelysning och spännande lyssning. Familjen var supporterklubb och Nour skrattade högt i de mest känsliga delarna som folk läste. Det var härligt. Jag köpte Victoria Myréns debut, spännande om att som mamma vackla i kärleken till sina barn. Men jag hann inte få den signerad innan hon hade gått hem. Det var synd. Vet inte om någon köpte min bok, men ingen gav sig till känna för att få den signerad i allafall.

Jag läste från mitten av boken, sidan 181 av 306 och de sa att jag var bra. Min supporterklubb alltså, de där otroligt objektiva typerna. Nu är jag lite småpackad av glaset vin jag drack efter uppläsningen, men i tryggt förvar hemma i förorten.

Min nära vän förlorade plötsligt sin pappa för bara ett par dagar sedan och jag har dem i tankarna ständigt. Det väcker gömda tankar, min pappa dog också så plötsligt och jag var så liten, och jag hade en tvångstanke när jag var yngre, att pappa fick komma tillbaka mot att jag valde en ny tidpunkt för honom att dö på, längre fram i livet. Jag måste ha satt någon sorts åldergräns som jag glömt bort nu, annars borde jag ha varit smart nog att låta honom dö när jag själv var 100 år. Då är man ju själv redo att dö. Men på den tiden klarade jag aldrig av att välja. Det gjorde för ont.

Äntligen är min lilla familj komplett. Även om Nour gav sin pappa en minst sagt bister min när de återsåg varandra: Du. Som bara drog. Dig hade jag ju nästan glömt.

Nu sover de, sida vid sida, i rummet intill och jag tror att allt är förlåtet.

Fick en recension på Dagens bok som gjorde mig väldigt glad.

På måndag kommer sambo hem efter två svåra veckors väntan. Allt har egentligen gått bra, trots att jag saknat honom gränslöst, gjort allt i överljudsfart, glömt hälften just därför, dragit på mig en förkylning och slutligen tvingats ta det lilla barnet till läkare.

Det sista var absolut värst. Fina starka modiga Nour. Att behöva sitta i ett väntrum och sedan hålla fast henne för att läkaren skulle lysa upp i hennes näsa, påminde alldeles för mycket om de första skälvande veckorna på neo. Då sambo låg sjuk och därmed portats från sjukan och läkarna stack och stack i Nour och hennes syresättning dippade och fy fan, jag grät nere i kafét gömd bakom en Amelia.

Jag lärde känna en mamma under den veckan, som var där helt ensam. Hon hade redan mist sitt förstfödda barn och fått nästa i vecka 26. 700 gram hade han vägt. Vi satt med våra bröstmjölkspumpar tillsammans i köket och hon sneglade avundsjukt mot min flaska som snabbt blev full.
Du har så mycket mjölk sa hon sorgset. Det var många mammor som hade ångest över det där, jag tror att de flesta lät sig intalas att de var lite sämre mammor utan massor av mjölk i brösten. Och det gjorde mig arg redan då.

Jag fattar inte hur hon klarade att gå igenom allt det där ensam. Själv är jag en hög potatismos utan sambo att luta mig mot. Under den veckan jag och kvinnan hängde, såg jag henne alltid ensam.

I efterhand kan jag ångra att vi inte bytte nummer med fler av de föräldrar vi delade avdelning med. När man åker hem tror man att man aldrig ska tänka på neo igen någonsin. Men efter ett tag växer en saknad fram och framför allt en undran. Om hur det gick för alla.

Hoppas kvinnan och den lilla, lilla sonen fick åka friska och lyckliga hem.

Dagens läkare hittade inget svar på varför Nour har näsblod. Allt såg fint ut i de små näsborrarna, Nour brottades och var så ARG på mig när jag hjälpte till att hålla fast henne. Och så hittade de inte ens svaret.

Hon fick ett klistermärke efteråt och verkade förlåta allt. Min ljuvliga dotter. Lika kortsint som sin far.

Så här stolta är mitt bokförlag över att jag ska vara med på debutbaren på torsdag.
Härligt, verkligen.

Men klickar man sig hit, står jag omnämnd allra överst.

Just nu är Hans Rosling med i Sommarpratarna på tv. Så fort han kom i bild blev jag blödig.

När min pappa dog i Mocambique 1984, och vi kastades tillbaka till Sverige i sorg och förvirring, fanns Hans där. Han blev ordförande i minnesfonden som startades till pappas minne och jag minns hur vi brukade hälsa på i hans hus i Uppsala och spela tv-spel med hans barn.

Det är bara några år sedan som han avgick ur fondens styrelse, tror att det var samma år som han skulle sommarprata faktiskt. Jag och mamma hade stuvat in oss i hans baksäte (utan säten) efter ett möte och han berättade att det dagen efter skulle offentliggöras. Jag förstod inte när han försvann, hur mycket jag skulle sakna honom senare. Men det finns väldigt få personer som direkt för mina tankar till pappa och Hans Rosling är en av dem.