Klockan har just passerat åtta och jag planerar att gå och lägga mig. Är utpumpat trött. Sambo har nu varit en vecka i Kongo och längtan efter honom har övergått i en kronisk värk som jag till och med glömmer bort ibland. En vecka kvar. Vi räknar ner här hemma.

Trots att jag har farmor och mormor som gigantiskt skyddsnät/barnvakt hänger jag inte riktigt med. November har hittat mig och envisas med att skita i att visa upp solen och sakta blir jag håglös. Glåmig hy och platt frisyr. Mager har jag blivit också, fy fan, nådde bottennivåer på vågen i morse. Och på pendeln hem tänkte jag att jag kanske har cancer och inte får se mitt barn växa upp. Försöker intala mig att november är slut imorgon och blir december, med julkänsla, matlust och energi.

Och faktiskt tar vår dunderkurs i skolan slut imorgon, tv-produktionen. Den som krävt heldagar och stora muskler för att bära all utrustning. Imorse var jag bildproducent under vår ”sändning”. Verkligen skoj och nervprövande.

Igår signerade jag böcker på Sigtuna julmarknad. Flera jag kände kom och hälsade. Bland annat min gamla husfar som jag blev gråtfärdigt glad av att se igen. Precis när jag skulle gå därifrån kom en kvinna med rosiga kinder in i bokhandeln, ryckte tag i mig och frågade om jag var Författaren.
Jag måste bara säga att jag tycker att din bok är så fantastiskt bra! Jag har 20 sidor kvar och jag älskar den.

Den karamellen hade jag med mig på pendeln tillbaka till stan. Där jag firade att min bror blivit lika gammal som Jesus. Och tydligen är min bok månadens inbundna tips i Kupé, enligt en säker pendlarkälla.

Imorgon december. Heja åtminstone en halvtimme solsken.