Jag är tillbaka. Numera Solnabo. Det känns ljuvligt. Utanför mitt fönster finns granar, inga grannar. Jag kan vattna blommorna naken. Om jag hade blommor alltså, de dog allihop av uttorkning veckan innan flytten.

Igår kväll tog vi pendeln in till stan. Inom en kvart var på Stureplan, jag är kär i pendeln, förstår inte hur det kunnat ta så lång tid för mig att förstå värdet av att lämna innerstan. Vi åt Moules frites på restaurang och drog vidare till 30 på Laroy, mina kompisars gemensamma 30-årsfest.

Många på festen kände jag från Sigtunatiden. Många hade läst min bok. En kille som heter Peder sa att han faktiskt bott på Herrgården och inte på Sandvreten som i boken. Det var på skämt och jag skämtade tillbaka att jag lovade att korrigera felet till nästa upplaga. Vissa klappade mig bara på axeln och sa att de gillat den och jag blev lika glad för varje kommentar.

När jag somnade framåt gryningen med fantastisk sambo vid min sida och världens finaste dotter i rummet intill, var jag så där lycklig som man är i såpbubblekorta stunder. Tänk att det här är mitt liv, att jag har alltså det här.

Och känslan hänger kvar idag också faktiskt.

Granar, inte grannar