Jag hatar dig november

Klockan har just passerat åtta och jag planerar att gå och lägga mig. Är utpumpat trött. Sambo har nu varit en vecka i Kongo och längtan efter honom har övergått i en kronisk värk som jag till och med glömmer bort ibland. En vecka kvar. Vi räknar ner här hemma.

Trots att jag har farmor och mormor som gigantiskt skyddsnät/barnvakt hänger jag inte riktigt med. November har hittat mig och envisas med att skita i att visa upp solen och sakta blir jag håglös. Glåmig hy och platt frisyr. Mager har jag blivit också, fy fan, nådde bottennivåer på vågen i morse. Och på pendeln hem tänkte jag att jag kanske har cancer och inte får se mitt barn växa upp. Försöker intala mig att november är slut imorgon och blir december, med julkänsla, matlust och energi.

Och faktiskt tar vår dunderkurs i skolan slut imorgon, tv-produktionen. Den som krävt heldagar och stora muskler för att bära all utrustning. Imorse var jag bildproducent under vår ”sändning”. Verkligen skoj och nervprövande.

Igår signerade jag böcker på Sigtuna julmarknad. Flera jag kände kom och hälsade. Bland annat min gamla husfar som jag blev gråtfärdigt glad av att se igen. Precis när jag skulle gå därifrån kom en kvinna med rosiga kinder in i bokhandeln, ryckte tag i mig och frågade om jag var Författaren.
Jag måste bara säga att jag tycker att din bok är så fantastiskt bra! Jag har 20 sidor kvar och jag älskar den.

Den karamellen hade jag med mig på pendeln tillbaka till stan. Där jag firade att min bror blivit lika gammal som Jesus. Och tydligen är min bok månadens inbundna tips i Kupé, enligt en säker pendlarkälla.

Imorgon december. Heja åtminstone en halvtimme solsken.

Otur med humor

Skulle byta blöja och sätta på pyjamas på min dotter för en stund sedan. Stod böjd över henne, vi stojade och jollrade. Plötsligt sparkade hon med sin fot mot min halvöppna mun. Hon råkade få in sin tå i den och precis då, bet jag reflexmässigt ihop. Och bet henne alltså i tån. Rätt hårt dessutom.

Vi tittade på varandra. Jag räknade till en, två, tre sekunder. Sedan började hon gråta. Mest av chocken tror jag, av att bli biten av sin mamma i tån. Och jag började nästan gråta själv. Men mest av allt kunde jag inte hålla mig för skratt.

Fullt ös medvetslös

Det har varit väldigt högt tempo i mitt liv på sista tiden. Känslan av att springa i 220 km/h och ändå aldrig nå fram är obehaglig, eggande och utmattande. Igår kväll bestämde jag mig för att inte somna förrän den sista kartongen var uppackad. När jag framåt elva höll på att förvandlas till ett ondskefullt monster, gav jag upp och somnade. En ensam kartong stod då kvar i vardagsrummet.

Tidsbrist och tidspress gör så här med mig. Jag jobbade på Gröna Lund en sommar, i sockervadden. Jag öppnade mitt bås klockan tolv, stängde tolv timmar senare, och redan efter första halvtimmen började köerna att ringla. De första dagarna kämpade jag för att få bort dem, massorna, som trängdes för mitt rosa eller ljusblå fluff. Efter ett tag insåg att jag det omöjliga i att radera en evighetskö och drog ner tempot. Stod där med sockervadd i hår och ögonfransar utan brådska och insåg att ingen annan än jag själv märkte någon skillnad.

Men jag lär mig sällan av mina misstag. Just nu tänker jag att bara jag får klart det här eller det här så kommer resten också ikapp. Och så lägger jag i höghastighetsväxeln igen tills jag somnar stående.

Går det att hitta en balans?

Var på förlagsfest i förrgår, mitt i ösregnet. Kom en dryg timme för sent efter att ha klippt nyhetsinslag i skolan, balanserade på gränsen till att skita i allt och åka raka vägen hem istället, skärpte mig slutligen. Jag har alltid tyckt att det är läskigt och jobbigt att gå ensam på fest. Men sakta blir jag härdad, jag börjar lära mig att stänga av känslorna och koncentrera mig på transportsträckan mellan två punkter. Så plötsligt är jag i mål, äter god mat och pratar med trevligt folk.

Jag är glad att jag gick dit. Någon gratulerade mig, sa att det såg bra ut med försäljningen inför julhandeln. Någon annan fyllde på mitt glas och lotsade mig till en lugnt bord och en skön stol.

Det verkar vara svåra tider för den smala litteraturen. Bokhandlarna vill bara ha balar med storsäljare och för att betraktas som storsäljare måste man nästan vara känd från början. Men i Sigtuna bokhandel finns min bok vet jag, jag ska dit och signera om en dryg vecka, på deras julmarknad.

Debutbar

Den 10 december kommer jag att vara med på Debutbar på Kulturhuset.
Kom gärna och lyssna och säg hej.

Fin recension

Jag blir så glad när någon som läst min bok har fattat den. Som Hermia Says t.ex.

Hemma

Jag är tillbaka. Numera Solnabo. Det känns ljuvligt. Utanför mitt fönster finns granar, inga grannar. Jag kan vattna blommorna naken. Om jag hade blommor alltså, de dog allihop av uttorkning veckan innan flytten.

Igår kväll tog vi pendeln in till stan. Inom en kvart var på Stureplan, jag är kär i pendeln, förstår inte hur det kunnat ta så lång tid för mig att förstå värdet av att lämna innerstan. Vi åt Moules frites på restaurang och drog vidare till 30 på Laroy, mina kompisars gemensamma 30-årsfest.

Många på festen kände jag från Sigtunatiden. Många hade läst min bok. En kille som heter Peder sa att han faktiskt bott på Herrgården och inte på Sandvreten som i boken. Det var på skämt och jag skämtade tillbaka att jag lovade att korrigera felet till nästa upplaga. Vissa klappade mig bara på axeln och sa att de gillat den och jag blev lika glad för varje kommentar.

När jag somnade framåt gryningen med fantastisk sambo vid min sida och världens finaste dotter i rummet intill, var jag så där lycklig som man är i såpbubblekorta stunder. Tänk att det här är mitt liv, att jag har alltså det här.

Och känslan hänger kvar idag också faktiskt.

DSC00398
Granar, inte grannar

Deadline fredag

packa

Skälet till att jag inte bloggar så mycket just nu.

Lördagsnöje i Hälsingland

bolagsstämma

På släktträff/bolagsstämma.

Vi pratar skog.

Förlåt Siri

Jaha. Jag köade i tre månader för att få läsa Sorgesång av Siri Hustvedt. Tre veckor senare, när jag läst knappa tio sidor, fick jag en påminnelse om att det var dags att lämna tillbaka boken. Istället försökte jag låna om den, vilket inte gick och igår lämnade jag tillbaka den tre dagar försenad och med en skuld på tio kr.

Plagieringsmysteriet

Det här med kokboksplagiatet. Jag är förstummad. Har inte kunnat släppa det sedan frukost då jag läste artikeln i DN.

Jag tänker på att avsnitt av Ensamma Hemma, där Kirsten kopierar en del av sin doktorsavhandling och åker fast för det. Hon förklarar sig med att hon varit deprimerad, inte klarat att fullfölja, men inte stått ut med tanken på misslyckande. Och fusk förekommer ju på det sättet med b- och c-uppsatser ständigt på högskolor och universitet. Så varför inte i förlagsbranschen?

Men jag kan inte förstå. Dels varför man väljer att stjäla ur en annan bok på samma språk. Risken att bli upptäckt måste vara enorm. Och inom en yrkesgenre där den personliga, egna tonen, är vad som utmärker författarskapet. Varför vill man skriva precis vad någon annan redan har skrivit?

Om jag hade skrivkramp skulle jag inte må bättre av att låna någon annans text. Jag skulle krypa ner under täcket och invänta skaparlusten. Och jag skulle hellre bryta ett kontrakt eller en deadline framför att stjäla.

Jag vill veta vad som hänt! Jag borde jobba men googlar istället. Aftonbladet har fått tag på författaren. Enligt dem befinner hon sig i London, spelade ovetande och svarade vagt och undvikande. Massor av research hade hon gjort, men mest på nätet verkade det som. Och infon hade hon sedan klippt ut och sparat i ett dokument.

Men enligt bokförlaget hade hon rest ett helt år i Italien. Researchat på plats.

Jag måste få veta. Det känns som att något större gömmer sig under det här. Chansen att hon slumpmässigt formulerat sig exakt likadant som en annan författare måste väl vara minimal? Eller är det till och med så att båda två stulit Från ett tredje verk?

Uppdatering: Några timmar senare har hon svarat.