Idag var jag och en SR-reporter ute i Sigtuna och smög i buskarna. Det var uniformsdag så det kryllade av marinblågrå elever i alla hörn som gav oss nyfikna ögonkast. Jag vågade mig inte in på området utan ledde oss över stock och sten upp till Bergas (mitt gamla elevhems) baksida. Det kändes lite som att vara på vp.

Jag pratade oavbrutet i en dryg timme och kom tillbaka till Stockholm helt groggy. Imorgon bitti klockan nio ska jag träffa DN på kafé. Jag är väldigt glad över uppmärksamheten jag får, men koncentrerar mig hela tiden hårt på att säga precis det jag vill ha sagt och inte luras in i något som är för privat för att kännas bra.

Vi sålde vår lägenhet igår och vann budgivningen för den vi ville flytta till, så imorgon återvänder vi till Lilla Essingen. Det har varit grymt härligt att bli ompysslad i Ulriksdal, men nog längtar jag hem till köksön och stillheten. Har inte haft så mycket tid för reflektion under de senaste dagarna.

Längtar också till den 21 oktober, då jag ska snacka filmoption med producenten och förlaget.

Livet är roligt, men idag har jag knappt hunnit se min dotter. Nu sover hon som en liten stock i rummet intill. Snart får hon ett eget rum för jämnan. I vår nya lägenhet finns fyra stycken. Helt otroligt.

Idag kan man läsa artikeln som blev efter UNT-intervjun, här. Jag blev fotad i Gimo i lördags, vid Gimodammen, platsen som symboliskt nog inleder boken. Fotografen var världens skönaste snubbe och var klar på mindre än fem minuter. På vissa bilder syns kanadagässen på bryggan. De hade bajsat överallt, precis som förr. Men numera är det ingen som städar upp efter dem, sa min barndomsvän över ciggen på balkongen ett par timmar senare.

Det gör mig sorgsen att Gimo tappar fler och fler av de platser som var markeringar för min uppväxt. Det gör mig ännu sorgsnare att de flesta små samhällen går samma öde till mötes. Folk flyttar, ställen stänger, torget ekar tomt. Och trots att jag kände allt annat än kärlek till Gimo när jag flyttade, bodde jag ändå elva år av mitt liv där, den längsta tiden jag bott på någon plats. Och nu för tiden, när jag frivilligt åker dit ibland, slås jag av hur vackert det är. Stenhusgatan med de vitkalkade husen bakom allén upp mot gamla skolan. De röda löven och det glittrande vattnet.

Idag är på dagen exakt en vecka tills kvällen innan min bok släpps. Oj vad jag ska fira då. OSA:n till tidernas bästa och finaste och roligaste releasefest droppar fortfarande in, uniformsslipsen har kommit på posten och det enda som saknas är den röda plyschfåtöljen och en och annan affisch.

Imorgon bitti ska jag åka ut till Sigtuna med en reporter från Studio Ett och strolla omkring lite i omgivningarna. I övrigt är det rätt lite strollande i mitt liv, tror denna vecka kan kvala in som tidernas stressigaste. Vi bor fortfarande hemifrån, men det lutar åt att vår lägenhet blir såld idag och i så fall får vi flytta hem igen. Förhoppningsvis har vi även hittat en ny lägenhet att bo i och dubbla budgivningar i huvudet får det att surra högt. Jag kan knappt höra mig själv tänka. Jag trodde jag hade pusslat ihop veckan helt perfekt, men när jag nästan var framme vid Gullmarsplan tidigare idag för att träffa intervjuoffret till tidskriften vi gör i skolan, ställde han in. Och tidsplanen rasade. Men jag åkte in till stan och köpte en diktafon som tröst, den ska bli min ständiga intervjuföljeslagare och vän hädanefter.

Jag är förresten 30 år gammal och inte 28, som UNT-texten hävdade. Vet faktiskt inte varifrån de fått det. När min sambo såg det sa han att han också ofta tror att jag är 28. Kanske är det min magiska ålder, den jag resten av mitt liv kommer att se ut som. Det vore härligt.

Dagarna flyter ihop. Vi har bestämt oss för att sälja vårt hem innan vi köper nytt och just precis nu pågår en visning hos oss. I väntan på att få stöka ner hemma igen bor vi hos svärmor i Ulriksdal. Imorse när jag skulle göra frukost gick nästan all tid åt att leta efter te, bröd, ost. Två veckor kvar till boken släpps och jag lever i förnekelse, känner ingenting, trots att jag borde vara nervös. Tidskriftskursen har börjat i skolan och vi har schemalagd undervisning 10-16 nästan varje dag, så mina frilansprojekt hänger väldigt löst. Stress gör mig i allmänhet överhettad och peppad, men ögonen hotar ständigt att tillkalla mitt alias elefantkvinnan, och jag kan inte vara blind på min releasefest. Jag ska ju läsa högt i röd plyschfåtölj.

Kom just hem (eller inte alls hem, till Frapino där det finns internet och kanelbullar) från en intervju med UNT. Någon sorts personporträtt och det var svårt att värja sig idag. Frågorna om det självbiografiska fullkomligt rasade över mig. Det sägs att kvinnor alltid får den frågan, medan männen slipper. Mitt uppenbara problem är ju att jag lånat så mycket av mig själv, men vem gör inte det? Ja, jag växte upp i Gimo, gick på internat i Sigtuna, var arg och rebellisk och på tvären. Men hur ofta pratas det om Röda rummet som en självbigrafi, trots att Strindberg var ung, arg, politisk och gled omkring i Stockholm hela dagarna?

Men journalisten gillade min bok, och jag gillade henne. Välskriven chic lit kallade hon den, som hon trodde många skulle läsa. Vilket för övrigt är den nästa vanligaste fråga jag får: Få bra recensioner och sälja 100 ex, sågas och sälja 100 000?

Jag blir glad om jag recenseras överhuvudtaget. Men med tanke på hur Röda Rummet bemöttes när den kom och vad den senare kom att betraktas som, väljer jag utan tvekan nummer två.