Jag var på mitt livs bästa fest igår kväll. Vart jag än tittade stod personer jag gillade. Mest satt jag på en stol vid ett bord och skrev och skrev i deras böcker, och när kön slutligen tog slut hade nästan alla gått hem.

Tack ni som gjorde gårdagskvällen till en av de bästa i livet. Tack ni som berättade hur stolta ni var över mig, ni som dragit på er skoluniformer och Gimo IF-overaller, öste blommor och choklad över mig. När jag slutligen kraschade i sängen flimrade era ansikten förbi, klickklickklick, i fotoblixtsken. Och några av er hann jag inte ens krama.

Idag tre recensioner. En bra, en halvbra och en dålig. Plus minus noll, fast inte egentligen, för att bli sågad är 1000 gånger bättre än att bli ignorerad. Och faktiskt reagerade jag på den negativa kritiken med större lugn än jag trott. Jag blev sugen på att diskutera klyschor, trovärdighet, höga förväntningar som slås i kras.

UNT var snällast. De hade förstått mig på pricken. SvD var rätt schysta fram till slutet och Helsingborgs Dagblad skrev ur besvikelsens vrede. Den stackars recensenten hade förväntat sig en Ondskan 2, och det kan jag inte annat än hålla med om, Ondskan och Ränderna går aldrig ur har väldigt lite gemensamt.

Den varma känslan från igår slår högst. De som börjat läsa på väg hem och messat, de som redan läst och gillat. De som stått i bibliotekskön och hört minst fem personer framför fråga efter min bok. Så inslaget i P1 som fick mig att minnas varför jag överhuvudtaget skrev boken. För att det är viktigt att diskutera klassfrågan i en samtidskontext, i ett helhetsperspektiv. Det bör ses som ett varningstecken och inte en diss att en recensent tycker att jag skriver klyschigt och otrovärdigt om något som ser ut precis så. För det finns faktiskt backslickkillar som anser att alla har det lika bra som dem, och det finns invandrarkillar som är reko.

Sedan har jag en förkärlek för kontraster och risken finns alltid att bli klyschig då. Vi hade seminarium i skolan i morse (klockan nio, jag var inte mitt piggaste jag) och jag blev opponerad på en text om att bo på Gullmarsplan. Jag vävde samman en gammal dam som tvångsflyttats från sin stambytta lägenhet med chockhöjd hyra, med en fartig mäklare i säljartagen. Den lilla mot den stora. Kontrasterande sa klassen. Klyschigt? tänkte jag.

Drömde att hade en jobbig liten hund, den såg ut ungefär såhär. Den satt i mitt knä, grydde och skällde.

En syster till en kompis tog hunden till sin egen famn. Slet av huvudet på den och pillade fram ett batteri. Satte i ett nytt.

Den var trött sa hon och hunden blev lugn.

Och vad försigår egentligen innanför väggarna på Sveriges största internatskola. Det får du veta i Studio Ett senare idag, sa P1 morgonprogramledaren nyss som avslutning på morgonens program.

Spännande spännande.

Och imorgon hoppas jag även på att få veta vem personen är som pryder bokomslaget. Kanske till och med träffa denna hemliga någon?

Björn af Kleen som jag delade DN-artikel med i lördags har blivit stämd på en miljon av en adelsherre. Min första tanke: Oj, vad många böcker Björn kommer att sälja nu. Min andra tanke: Vem kan jag få att stämma mig?

Skämt åsido är det väl ett tydligt tecken på maktutövande och synen på sig själv som allsmäktig att stämma en person för att ha citerat irrelevanta saker. Inte felciterat, nej allt är korrekt återgivet, det bara handlar om fel ämnen.

Sorry Carl Gripenstedt, men du kommer nog inte vinna den striden. Björn af Kleen har redan segrat.

Är speedad, trött och pigg och peppad på morgondagen, som känns surrealistisk. Fick mess av kompis i söndags om att min bok fanns på Hedengrens, och nyss ett mail av en elev på SSHL som lyckats köpa (och läsa) den i Sigtuna.

Imorgon är jag om allt går väl med i 17-timmen (numera flyttat till 16-timmen) i Studio Ett, P1, resultatet av mitt smygande i Sigtunabuskarna förra veckan. Jag fick ”ill-arna” (mina ”prator”) skickade till mig av reportern, vilket känns skönt. Det jobbigaste med att bli intervjuad hittills har varit rädslan inför vad det faktiskt blivit.

Och nu står recensionsångesten för dörren. Att bli sågad eller varför inte ignorerad. Usch.

Men först fest. Det är så många grymma som kommer och jag är så glad.

Imorgon smäller det. Min dotter firade detta med att vakna halv sex med ett operaskrål. Nu har hon slocknat igen och jag försöker göra en låtlista innan jag drar ut till skolan för att lämna en text. Visserligen har jag två grymma DJ:s som håller i trådarna, men vill som vanligt inte försaka min chans att påverka.

All hjälp mottages tacksamt: Oförglömlig musik 1984-1998.

Jag är med i DN boklördag idag, på sidan 4. Hittar inte artikeln på nätet tvyärr, men så här ser pappersversionen ut. Bilden på mig är så stor att man nästan ser porerna.

Så Obama fick Nobels fredspris och väldigt kluvna känslor intog kroppen. Jag gillar ju honom, har höga förväntningar på vad hans presidentskap kan innebära för världen. Men någon fred har han väl ändå inte skipat?

Läs Anna Eks välskrivna och tänkvärda text och passa på att bli medlem i Svenska Freds också. För freden.

Jag satt på bibblan när Herta Müller fick priset. Det var nästan magisk stämning. Lite som när man fnissande fick äta kakor i klassrummet i slutet av terminen. Bibliotekarierna, som annars tassar runt och säger schhhh, höjde volymen på radion. Stojade först laddat och sedan… tystnad.

Vi satt alla på helspänn. Jag, min klasskompis, den äldre mannen intill som släktforskade. Och så kom jublet. En av bibliotekarierna rusade iväg mot Hertahyllan och kom snart tillbaka med samtliga verk. Telefonen ringde.
- Nej, de är undanlagda allihop.

Bästa litteraturprisavslöjandet någonsin.

Igår dog Kickan, morfars kusin som alltid skickade snirkligt handskrivna kort och vackra smycken. Jag har inte träffat henne på flera år, brevväxlat lite, tänkt att jag ska hälsa på henne, snart. Nu är hon istället död. Chansen gick mig förbi, Kickan är borta och jag kommer aldrig att få lyssna på hennes historier.

Livet är skört, även när äldre människor dör är sorgen chockartad. Varje dag tänker jag på att jag borde hälsa på farmis, lovar mig själv att när en lucka i schemat dyker upp ska jag kasta mig på saltsjöbanan ut till Igelboda. Men dagarna går och just idag är jag i skräck, för tänk om jag sumpar ännu en chans.

Jag är alltid som räddast när jag är lycklig. De senaste veckorna har jag surfat på vågen. Men igår dog Kickan och nu sitter jag på ett bibliotek, med tankar och känslor ikapp mig.