Refuserad och publicerad

Att bli utgiven är mer likt att bli refuserad än vad jag kunnat föreställa mig. De senaste veckornas snurrande värld, har på många sätt varit en repris av den frostiga refuserings-senvintern för snart två år sedan, då jag gick runt, våndades och gnagde på nagelbanden.

Likheter:

Väntan: På att manuset ska landa på någons skrivbord och bli antaget. På att bli upplockad av en recensent och bli omskrivet.

Nedstämdheten: Av att få den första refuseringen. Av att bli omskriven men nedskriven.

Tröttheten: Att bli refuserad och känna sig dränerad på energi. Att efter två sågningar inte stå ut med tanken på att skriva fler böcker. (Jag som nyss varit övertänd på att skriva)

Revanschlustan: Känslan av att jag visst är bra, att jag bara måste hitta ett förlag som hajar det. Den återfunna drivkraften att skriva en ny bok, så briljant att ingen kan dissa den. Och så att jag även officiellt ska ha rätten att kalla mig författare.

Glädjen: När förlaget nappar. Eller som nu. När jag får mail och kommentarer från personer som läst, känt igen sig, och tyckt om.

Jag vet inte om det bara hör ihop med den kreativa processen, eller om prestationsångest och bekräftelsebehov tar upp mängder av tid i alla människors liv. Men i mitt liv är det naturliga tillståndet ångest varvad med eufori och i slutet av förra veckan kände jag att det fick räcka nu. Jag orkade inte mer. På botten, där jag just då låg, är det svårt att föreställa sig själv klättra upp igen.

Men de senaste dagarna har de uppmuntrande mailen och kommentarerna tagit över. En elev på skolan tyckte att jag varit modig som skrivit boken och att jag gestaltat skolan ärligt och trovärdigt. En släkting jag endast haft sporadisk kontakt med i livet, tyckte att historien var ömsint och gripande och skapade stor igenkänning. Kommentarer på bloggen, på facebook, sms som trillar in, har fått mig att resa mig ur askan och lyfta mot himlen igen.

Den där euforin. Den är som opium.

Aldrig mer ska jag tvivla inför att skicka hyllningsbrev till mina favoritförfattare. Jag skrev ett beundrarbrev till Rolf och Lillian Falkenland när jag gick i tvåan i lågstadiet. Jag skämdes för det senare, för vilken regelrätt pluggis jag varit. Och jag har inte skrivit till någon sedan dess. Men de svarade faktiskt. Skrev att mina ord gjort dem så glada. De ville publicera texten i en bok de skulle ge ut.

Jag vet inte om den där boken blev av. Men ni som hör av er till mig: Det betyder så sjukt mycket. Tusen miljoner tack.

Tydligen är boken slut på förlaget och i nätbutikerna, men nya är på ingång i början av nästa vecka. Jag har ett gäng kvar sedan releasen, så om läselängtan är allt för intensiv, kan vi nog styra upp en bokbytarträff.

4 kommentarer till “Refuserad och publicerad”

  1. clara skrev:

    Alltså Ian W, jag blir tokig! Blev bara tvungen att sägat. Kram

  2. Kicki skrev:

    Pa fredag kommer mamma med en Agnes bok till mej, ska bli saaa spännande att läsa.

    Du, tänkte pa dej igar. Började pa en ny bok igar och läste Tack delen först. Det var en ganska cool grej med, som jag ej sett förr. Fast det har du säkert. Iaf, sa var det massa människor som gett pengar till välgörenhet (i detta fall bröscancerfonden) mot att ha deras namn med i boken. Tyckte det var e´n ganska cool ide :)

    Kram

  3. Johanna skrev:

    Jag står i kö på bibblan för att låna din bok. Hoppas att den som har boken nu är en snabbläsare för jag är supernyfiken. =)

  4. Roza skrev:

    Vad underbart att få sin bok publicerad. Bra kämpat! Har precis hittat in till din blogg, och herregud vad peppad och inspirerad man blir till att sätta igång och skriva.

    Tack för det!

Lämna en kommentar




Kommentar: