Hej Roberth, Hubert och Classe. Ni skrev anonyma kommentarer på min blogg idag och jag tog bort dem. Jag hoppas att ni inte kände er kränkta i er yttrandefrihet, men era ord var personangrepp som sa mer eller mindre samma sak. Om ni vill fortsätta diskussionen öga mot öga någonstans kan ni ju höra av er, så styr vi upp ett möte.

Jag håller med om att min argumentation var diffus hos Malou. Liksom alla gäster i soffan blev jag tagen på sängen av ämnesbytet från böcker till flyktingpolitik. Om jag varit smart hade jag tagit upp innehållet i min bok istället, för Ian och Bert är med i den också till viss del.

Alla gemenskaper behöver ett dem för att utmärka sitt vi. Främlingsfientlighet handlar, som ni säkert redan vet, om mer än rasism. Man är rädd för något man inte känner till. Det kan lika gärna handla om klass, om kön, om var man bor.

Jag antar att ni egentligen inte är intresserade av att diskutera med mig, poängen med era kommentarer är att skrämma mig. Till tystnad kanske till och med? Men om mina argument är så substanslösa som ni hävdar, är det väl bara att ignorera dem?

Tack och lov behöver jag inte vara rädd för er. Jag kan ta tunnelbanan hem i mitt råttfärgade supersvenska hår och ni skulle aldrig kunna gissa att jag var annat än just svensk. Jag är dessutom kvinna och oss slår ni väl helst inte? Tack och lov har jag liksom er aldrig behövt leva i ett land där mitt utseende är så provocerande att hatkampanjer byggs kring min hudfärg och min tro. Jag har aldrig behövt riva upp mitt liv för att motvilligt starta en ny tillvaro någon annanstans. Jag har sluppit försvara mig när myndigheterna i det nya landet tror att jag förgiftar mina barn för att snylta på välfärden. Jag har sluppit dela lägenhet med främlingar, förbjuden att söka jobb, i väntan på uppehållstillstånd. Jag har sluppit hatlappar i brevlådan och glåpord på gatan.

Jag misstänker att ni också har sluppit det så här långt i era liv. Ni är antagligen ursvenska.

Tack för att ni påmint mig om varför jag skrev min bok. Tack för att ni härdar mig i kampen för alla människors lika värde. Och ett tips: Om ni inte gillar Sverige som förstörts av alla pizzerior, sushiställen och en och annan moské, kan ni ju emigrera. Förslagsvis till ett land där ni inte kan språket. Prova hur det känns att börja om på en ny plats, med nya sedvänjor och normer. Men nåde er om ni söker er till andra svenskar eller nordbor. Seden tar man dit man kommer och ni kan ju inte klumpa ihop er med likasinnade, bara prata ert språk och få trappuppgången att stinka av dillen ni kokar er potatis i.

Jag frågade Ian vad svensk kultur var och fick inget svar. Ni får gärna ge mig det svaret och berätta från när något kan räknas som svenskt.

Ni får också gärna förklara för mig vad det är att vara svensk. Helst utan personangrepp.