Vår dotter fyller nio månader idag. Nu har hon funnits lika länge som graviditeten borde ha varat och det känns stort.

Men eftersom hon är för tidigt född har hon även en justerad ålder. Det gör att alla de böcker som finns om barnets utveckling är svårtolkade för oss. Borde vi läsa dem efter när hon var beräknad, efter när hon faktiskt kom? Eller lägga oss någonstans i mitten?

Vi har i slutändan inte läst några böcker alls. Och dessutom finns ju BVC, som så fort de får möjlighet, berättar om vad som ska hända härnäst i våra liv.

Senast på BVC frågade sköterskan, vänd till mig: (vi var där alla tre)
Har hon fått separationsångest än? Vid sju månader upptäcker nämligen barnet att det inte sitter ihop med mamman.

Vi har inte märkt något av det. Vi har heller inte märkt något av den ökade gnällighet som skulle komma vid sex månader, eller sömnproblemen som också skulle börja någonstans där. Vi har haft det oförskämt problemfritt faktiskt.
Nej. Vi tror inte att hon vet vem av oss hon borde sitta ihop med svarade jag, för så är det ju. Jag och min sambo är lika mycket förälder till vår dotter. Vi har båda suttit känguru på neonatal, vi har båda matat, badat, nattat och hängt med Nour varje dag. Och nu är det dessutom min sambo som är föräldraledig på heltid, medan jag pluggar. Så om hon skulle vara rädd för att lossna från någon av oss så borde det ju snarare vara från honom.

BVC-sköterskan log.
Separationsångesten kommer alltid sa hon sedan.

Min fråga (och syftet med hela inlägget) är: Vad grundar man den uppgiften på? Vad är hönan och vad är ägget?

För jag antar att det finns statistik som bevisar tesen. Statistik gjord på familjekonstellationer där mamman är barnets primära förälder under de första 6-12 månaderna. Att hänga med samma person dygnet runt året om skapar rimligen separationsångest när man väl måste skiljas åt.

Men har man gjort tester på barn med två primära föräldrar? Kan det vara så att vår dotter slipper den krisen?

Alla faser i alla veckor i alla böcker, bygger ju på den tesen. Att mamman är med barnet, matar det och tröstar det och känner det bäst av alla. På många familjesidor står det ju t.ex. att barnet inte börjar känna igen sin pappa förrän vid sex månaders ålder. Är det verkligen något jag ska tro på, att mitt barn ska ha sett mig men helt missat min sambo, trots att vi varit där lika mycket? Lika ofta? Är det skägget det hänger på? Eller rösten? Det låter i så fall som ett lika bra argument som att kvinnor är bättre växeltelefonister än män, för att deras ljusa röster hörs bättre på knastriga linjer.

Nej, fram för modern föräldralitteratur! Och grattis Nour, min grymmaste dotter.