Jag, Ian och Björn fick varsin taxi beställd efter sändning. Jag hummade lite om samåkning för miljöns skull, men det nådde inte riktigt fram. Så jag åkte ensam i min taxi till nästa möte, det som handlade om filmoptioner. Och det verkar faktiskt glädjande nog som att Ränderna går aldrig ur har goda chanser att bli film inom en snar framtid. (Med snar framtid menas alltså filmproduktions-snar, vilket är detsamma som några år)

Efter 10 var intressant, nervöst men gav framför allt mersmak. Jag hade blivit informerad om att vara med i elvatimmen, så jag trodde att jag hade gott om tid. Istället var det sjukt stressigt. Jag kastades in i sminket och lotsades sedan tillsammans med Ian vidare längs en korridor fram till en dörr, fortfarande i tron att det var en dryg timme kvar till min medverkan.
Nu öppnar jag dörren till studion, så nu får ni vara tysta sa vår ledsagare.
Och så stod vi plötsligt där jag och Ian, sida vid sida i studions utkant och visste inte vad vi skulle ta oss till. En ormkamera kom åkande och ålade sig fram och tillbaka framför våra ansikten och först efteråt fattade jag att vi varit i sändning.
Ni såg ut som ett omaka par, tappade bakom en vagn sa min sambo.

Studion var kalare, kallare och större än den känns på teve och publiken bestod tydligen av elever från en restaurangskola, som till Malous stora förtret inte visste vilka gästkockarna var. (Jag visste inte heller vilka gästkockarna var, men det sa jag inte) Vid ett tillfälle fick jag nästan blackout, så det tar nog en vecka eller två innan jag vågar titta på klippet, men trots att Ian försökte stjäla allas tid, tror jag ändå att jag lyckades stjäla lite tillbaka.

Som sista anhalt innan eftermiddagen i skolan, fortfarande med naturligt-på-teve-men-lite-överdrivet-i-dagsljus-smink, träffade jag ytterligare en Björn, fast från P4. Han gjorde en intervju som sänds imorgon förmiddag. Och just nu är jag rätt tacksam för att inte få vara med i Kvällsöppet för jag är som ett urblåst ägg. Tror egentligen att jag var det redan under radiointervjun, jag drog iväg med frågorna så långt att jag hann glömma vad jag pratade om.

Nu ska jag posta det här inlägget och sedan ska jag lägga mig som en död sill i soffan och titta på lättsmält teve resten av kvällen.

På väg från optionsmötet passerade jag förlagets skyltfönstret, och där var min bok.