Till en saknad vän
Det var en gång för snart fyra år sedan. Långt innan tankar på barn och romaner. Då jag pluggade dokumentärfilm på Röda korsets folkhögskola, fortfarande var ordförande i fredsföreningen och skrev politiska inlägg på min blogg.
Jag satt där ofta, böjd över min laptop, försjunken i besökarstatistiken det är så lätt att bli besatt av, och frågade mig själv varför nästan ingen läste min blogg. Jag som hade så mycket att säga.
Istället var det modebloggarna som läsarna sökte sig till. Tusentals människor per dag. Och jag tror att det var ilska som slog mig då. Över det ytliga, innehållslösa, som alltid tycks segra: Underhållning över debatt, skönhet över innehåll.
Och kanske var det drömmen att bli läst som drev mig. Eller så var det bara experimentlusta, men jag startade en blogg, en modeblogg. Under pseudonym. Och som genom ett mirakel, hade jag 800 besökare per dag.
Det var jag som var Modegrisen. Det har tagit mig nästan fyra år och stora våndor att erkänna. För nästan all styrka i Modegrisen som person, kom från det det faktum att ingen visste varifrån den kom. Och jag vill nästan påstå att den identitet jag skänkte grisen, fick egna självgående ben, och jag fick en vän, en inneboende. Som delade liv med mig, ideologisk uppfattning och drivkrafter med mig. Och vi gick på Pride, läste böcker, åkte till London och till Tyskland på fotbolls-VM.
Modegrisen har inte bloggat på mer än två år. Hårt festande och livet på Plattan har satt sina spår. Jag har hoppats på och längtat efter återkomsten, men Modegrisen kommer inte att komma tillbaka. Den energi som födde och drev min vän är borta. Modegrisen är död.
På sätt och viss känns det skönt att äntligen kunna stå för min vän. Den är mitt barn, min skapelse, bland det största jag åstadkommit. Och kanske är det fjantigt att känna riktig sorg över att skriva den här texten, men för mig var Modegrisen verklig. Och hade väldigt mycket viktigt att säga.
Här finns allt som Modegrisen skrev.
Här och här är ett par av mina personliga favoriter.
Jag och Modegrisen byter om på en gata i London.
19 oktober , 2009 kl: 21:39
Åh, söta modegrisen! Som jag har väntat på ett livstecken..
Denna blogg var bland de bästa jag någonsin läst och det är en sån genial idé du hade! FANTASTISKT!
19 oktober , 2009 kl: 22:27
Tack Malin. Det känns väldigt tomt efter Modegrisen.
19 oktober , 2009 kl: 22:28
[...] gjordes tydligen i dagarna (påpassligt nog) bokdebuterande Agnes Hellström. Som för mig även varit känd i [...]
19 oktober , 2009 kl: 22:49
Synd på en sån fantastisk gris.
19 oktober , 2009 kl: 22:52
OMG, this is HUGE!
Modegrisen kan vara den bästa bloggen någonsin, som en it-bag rakt i nyllet på alla fashionistor.
Btw, är det Ebba som spanar in er där till höger?
20 oktober , 2009 kl: 7:31
Agnes, du är så sjukt jävla bra!
20 oktober , 2009 kl: 11:34
Hur kan jag ha missat en sådan grym blogg??! Har kollat lite på länkarna till Modegrisen och jag förstår att att det var en stor hype! (på ett mycket bra sätt, alltså). Sjukt kul!!! Tur att du finns kvar…
20 oktober , 2009 kl: 17:27
åh, jag älskade modegrisen!
22 oktober , 2009 kl: 9:29
Jag saknade modegrisen så mycket att jag letade upp modegrisen på facebook…
22 oktober , 2009 kl: 9:40
RESPECT! Som jag har undrat vem den fantastiska människan bakom Modegrisen var!
22 oktober , 2009 kl: 10:00
[...] äntligen – som jag har undrat vem som egentligen låg bakom Modegrisen. Finally har jag fått [...]
22 oktober , 2009 kl: 14:55
STOR Kram på dig
22 oktober , 2009 kl: 15:31
Modegrisen är och förblir en av mina förebilder.
/Kram
22 oktober , 2009 kl: 23:08
Modegrisen ligger fortfarande bokmärkt i datorn, ska du veta.
23 oktober , 2009 kl: 22:29
En tragisk bortgång! Jag gillade modegrisen. Barn nr 2 brukade också läsa den bloggen!
11 november , 2009 kl: 14:32
Va kul att få reda på vem som låg bakom favoriten Modegrisen.
17 november , 2009 kl: 19:34
Åh modegrisen var min älsklingsblogg alla dagar av trist plugg i DC! Jag saknar min favvogris fortfarande!