Jag var på mitt livs bästa fest igår kväll. Vart jag än tittade stod personer jag gillade. Mest satt jag på en stol vid ett bord och skrev och skrev i deras böcker, och när kön slutligen tog slut hade nästan alla gått hem.

Tack ni som gjorde gårdagskvällen till en av de bästa i livet. Tack ni som berättade hur stolta ni var över mig, ni som dragit på er skoluniformer och Gimo IF-overaller, öste blommor och choklad över mig. När jag slutligen kraschade i sängen flimrade era ansikten förbi, klickklickklick, i fotoblixtsken. Och några av er hann jag inte ens krama.

Idag tre recensioner. En bra, en halvbra och en dålig. Plus minus noll, fast inte egentligen, för att bli sågad är 1000 gånger bättre än att bli ignorerad. Och faktiskt reagerade jag på den negativa kritiken med större lugn än jag trott. Jag blev sugen på att diskutera klyschor, trovärdighet, höga förväntningar som slås i kras.

UNT var snällast. De hade förstått mig på pricken. SvD var rätt schysta fram till slutet och Helsingborgs Dagblad skrev ur besvikelsens vrede. Den stackars recensenten hade förväntat sig en Ondskan 2, och det kan jag inte annat än hålla med om, Ondskan och Ränderna går aldrig ur har väldigt lite gemensamt.

Den varma känslan från igår slår högst. De som börjat läsa på väg hem och messat, de som redan läst och gillat. De som stått i bibliotekskön och hört minst fem personer framför fråga efter min bok. Så inslaget i P1 som fick mig att minnas varför jag överhuvudtaget skrev boken. För att det är viktigt att diskutera klassfrågan i en samtidskontext, i ett helhetsperspektiv. Det bör ses som ett varningstecken och inte en diss att en recensent tycker att jag skriver klyschigt och otrovärdigt om något som ser ut precis så. För det finns faktiskt backslickkillar som anser att alla har det lika bra som dem, och det finns invandrarkillar som är reko.

Sedan har jag en förkärlek för kontraster och risken finns alltid att bli klyschig då. Vi hade seminarium i skolan i morse (klockan nio, jag var inte mitt piggaste jag) och jag blev opponerad på en text om att bo på Gullmarsplan. Jag vävde samman en gammal dam som tvångsflyttats från sin stambytta lägenhet med chockhöjd hyra, med en fartig mäklare i säljartagen. Den lilla mot den stora. Kontrasterande sa klassen. Klyschigt? tänkte jag.