Igår dog Kickan, morfars kusin som alltid skickade snirkligt handskrivna kort och vackra smycken. Jag har inte träffat henne på flera år, brevväxlat lite, tänkt att jag ska hälsa på henne, snart. Nu är hon istället död. Chansen gick mig förbi, Kickan är borta och jag kommer aldrig att få lyssna på hennes historier.

Livet är skört, även när äldre människor dör är sorgen chockartad. Varje dag tänker jag på att jag borde hälsa på farmis, lovar mig själv att när en lucka i schemat dyker upp ska jag kasta mig på saltsjöbanan ut till Igelboda. Men dagarna går och just idag är jag i skräck, för tänk om jag sumpar ännu en chans.

Jag är alltid som räddast när jag är lycklig. De senaste veckorna har jag surfat på vågen. Men igår dog Kickan och nu sitter jag på ett bibliotek, med tankar och känslor ikapp mig.