Idag kan man läsa artikeln som blev efter UNT-intervjun, här. Jag blev fotad i Gimo i lördags, vid Gimodammen, platsen som symboliskt nog inleder boken. Fotografen var världens skönaste snubbe och var klar på mindre än fem minuter. På vissa bilder syns kanadagässen på bryggan. De hade bajsat överallt, precis som förr. Men numera är det ingen som städar upp efter dem, sa min barndomsvän över ciggen på balkongen ett par timmar senare.

Det gör mig sorgsen att Gimo tappar fler och fler av de platser som var markeringar för min uppväxt. Det gör mig ännu sorgsnare att de flesta små samhällen går samma öde till mötes. Folk flyttar, ställen stänger, torget ekar tomt. Och trots att jag kände allt annat än kärlek till Gimo när jag flyttade, bodde jag ändå elva år av mitt liv där, den längsta tiden jag bott på någon plats. Och nu för tiden, när jag frivilligt åker dit ibland, slås jag av hur vackert det är. Stenhusgatan med de vitkalkade husen bakom allén upp mot gamla skolan. De röda löven och det glittrande vattnet.

Idag är på dagen exakt en vecka tills kvällen innan min bok släpps. Oj vad jag ska fira då. OSA:n till tidernas bästa och finaste och roligaste releasefest droppar fortfarande in, uniformsslipsen har kommit på posten och det enda som saknas är den röda plyschfåtöljen och en och annan affisch.

Imorgon bitti ska jag åka ut till Sigtuna med en reporter från Studio Ett och strolla omkring lite i omgivningarna. I övrigt är det rätt lite strollande i mitt liv, tror denna vecka kan kvala in som tidernas stressigaste. Vi bor fortfarande hemifrån, men det lutar åt att vår lägenhet blir såld idag och i så fall får vi flytta hem igen. Förhoppningsvis har vi även hittat en ny lägenhet att bo i och dubbla budgivningar i huvudet får det att surra högt. Jag kan knappt höra mig själv tänka. Jag trodde jag hade pusslat ihop veckan helt perfekt, men när jag nästan var framme vid Gullmarsplan tidigare idag för att träffa intervjuoffret till tidskriften vi gör i skolan, ställde han in. Och tidsplanen rasade. Men jag åkte in till stan och köpte en diktafon som tröst, den ska bli min ständiga intervjuföljeslagare och vän hädanefter.

Jag är förresten 30 år gammal och inte 28, som UNT-texten hävdade. Vet faktiskt inte varifrån de fått det. När min sambo såg det sa han att han också ofta tror att jag är 28. Kanske är det min magiska ålder, den jag resten av mitt liv kommer att se ut som. Det vore härligt.