Äntligen omskriven på Bokhora

Bild 9

Kan man bli annat än glad av en sådan genomtänkt, djupanalyserande recension?

Bibblan rules

Bild 8

Hittade den hittills bästa summeringen av innehållet i min bok. Till och med bättre än baksidetexten måste jag säga.

Snott från biblioteket.se:

När Elin är sexton år börjar hon – trots mammans milda protester – på Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket. En internatskola med gamla traditioner som utlovar gemenskap, vänner och lycka. Allt Elin vill är att komma bort ifrån den gråa och händelselösa uppväxtorten Gimo – och att få börja om någon annanstans. Men innanför internatskolans väggar väntar inte den härliga och trygga samhörighet som Elin drömt om. Det visar sig snart att det finns regler och strikta hierarkier att inordna sig efter, och den som inte gör det får ta konsekvenserna. Och bakom de perfekta överklassfasaderna, såväl hos eleverna som hos rektorn själv, döljer sig personliga problem och hemligheter.

I ”Ränderna går aldrig ur” beskriver författaren vardagen på en anrik och konservativ internatskola. Det är en berättelse om klasskillnader, auktoritet och status, men också om kärlek, vänskap och att som ung människa försöka hitta sin plats i livet.

Vem är det som sitter och filar på biblioteket.se-texterna? Någon som garanterat får oförtjänt lite uppmärksamhet.

För att illustrera det fruktansvärda

DSC00363

Här är ungefär två tredjedelar av mina dagböcker åren 2001-2008. Dryga tjugo stycken, fulla med ord och tidningsurklipp. Jag skrev ut 5-10 böcker per år.

I snart ett år har jag haft samma dagbok. Den är knappt halvfull. Och det gör fysiskt ont att jag inte kan förmå mig själv att skriva oftare.

Refuserad och publicerad

Att bli utgiven är mer likt att bli refuserad än vad jag kunnat föreställa mig. De senaste veckornas snurrande värld, har på många sätt varit en repris av den frostiga refuserings-senvintern för snart två år sedan, då jag gick runt, våndades och gnagde på nagelbanden.

Likheter:

Väntan: På att manuset ska landa på någons skrivbord och bli antaget. På att bli upplockad av en recensent och bli omskrivet.

Nedstämdheten: Av att få den första refuseringen. Av att bli omskriven men nedskriven.

Tröttheten: Att bli refuserad och känna sig dränerad på energi. Att efter två sågningar inte stå ut med tanken på att skriva fler böcker. (Jag som nyss varit övertänd på att skriva)

Revanschlustan: Känslan av att jag visst är bra, att jag bara måste hitta ett förlag som hajar det. Den återfunna drivkraften att skriva en ny bok, så briljant att ingen kan dissa den. Och så att jag även officiellt ska ha rätten att kalla mig författare.

Glädjen: När förlaget nappar. Eller som nu. När jag får mail och kommentarer från personer som läst, känt igen sig, och tyckt om.

Jag vet inte om det bara hör ihop med den kreativa processen, eller om prestationsångest och bekräftelsebehov tar upp mängder av tid i alla människors liv. Men i mitt liv är det naturliga tillståndet ångest varvad med eufori och i slutet av förra veckan kände jag att det fick räcka nu. Jag orkade inte mer. På botten, där jag just då låg, är det svårt att föreställa sig själv klättra upp igen.

Men de senaste dagarna har de uppmuntrande mailen och kommentarerna tagit över. En elev på skolan tyckte att jag varit modig som skrivit boken och att jag gestaltat skolan ärligt och trovärdigt. En släkting jag endast haft sporadisk kontakt med i livet, tyckte att historien var ömsint och gripande och skapade stor igenkänning. Kommentarer på bloggen, på facebook, sms som trillar in, har fått mig att resa mig ur askan och lyfta mot himlen igen.

Den där euforin. Den är som opium.

Aldrig mer ska jag tvivla inför att skicka hyllningsbrev till mina favoritförfattare. Jag skrev ett beundrarbrev till Rolf och Lillian Falkenland när jag gick i tvåan i lågstadiet. Jag skämdes för det senare, för vilken regelrätt pluggis jag varit. Och jag har inte skrivit till någon sedan dess. Men de svarade faktiskt. Skrev att mina ord gjort dem så glada. De ville publicera texten i en bok de skulle ge ut.

Jag vet inte om den där boken blev av. Men ni som hör av er till mig: Det betyder så sjukt mycket. Tusen miljoner tack.

Tydligen är boken slut på förlaget och i nätbutikerna, men nya är på ingång i början av nästa vecka. Jag har ett gäng kvar sedan releasen, så om läselängtan är allt för intensiv, kan vi nog styra upp en bokbytarträff.

Efter djupa tankar under stenen

Jag har varit utmattad hela helgen och inte särskilt bloggsugen. Bland annat till följd av den speedade veckan, hatkommentarattacken och de efterföljande mailen som svar på frågan vad svensk kultur är. Gissa vad? En av avsändarna tyckte att jag borde krypa tillbaka under den sten jag krupit ut från, till mina kommunistvänner antagligen, de som han skrev om i mailet efter.

Så det är där jag legat under helgen, under en sten och skämts för mina fruktansvärda, antikapitalistiska tankar.

Men nu är jag tillbaka, renad från synd.

Förlaget vidarebefordrade en hälsning från Slottet som kommit som svar på boken som skickats till vår kung:

Hans Majestät Konungen har bett mig framföra ett varmt tack för den vänliga hälsningen som medföljde Agnes Hellströms bok Ränderna går aldrig ur.

Kungen ser med stort intresse fram emot att ta del av det fängslande innehållet.

Ett helt fantastiskt brev, måste jag säga.

(Skälet till att just Kungen fått boken, är för att han gått på skolan som historien kretsar kring.)

Bild 117

Sjunde dagspressrecensionen

En som gjorde mig glad från Arbetarbladet.

Svar på mina första hatkommentarer

Hej Roberth, Hubert och Classe. Ni skrev anonyma kommentarer på min blogg idag och jag tog bort dem. Jag hoppas att ni inte kände er kränkta i er yttrandefrihet, men era ord var personangrepp som sa mer eller mindre samma sak. Om ni vill fortsätta diskussionen öga mot öga någonstans kan ni ju höra av er, så styr vi upp ett möte.

Jag håller med om att min argumentation var diffus hos Malou. Liksom alla gäster i soffan blev jag tagen på sängen av ämnesbytet från böcker till flyktingpolitik. Om jag varit smart hade jag tagit upp innehållet i min bok istället, för Ian och Bert är med i den också till viss del.

Alla gemenskaper behöver ett dem för att utmärka sitt vi. Främlingsfientlighet handlar, som ni säkert redan vet, om mer än rasism. Man är rädd för något man inte känner till. Det kan lika gärna handla om klass, om kön, om var man bor.

Jag antar att ni egentligen inte är intresserade av att diskutera med mig, poängen med era kommentarer är att skrämma mig. Till tystnad kanske till och med? Men om mina argument är så substanslösa som ni hävdar, är det väl bara att ignorera dem?

Tack och lov behöver jag inte vara rädd för er. Jag kan ta tunnelbanan hem i mitt råttfärgade supersvenska hår och ni skulle aldrig kunna gissa att jag var annat än just svensk. Jag är dessutom kvinna och oss slår ni väl helst inte? Tack och lov har jag liksom er aldrig behövt leva i ett land där mitt utseende är så provocerande att hatkampanjer byggs kring min hudfärg och min tro. Jag har aldrig behövt riva upp mitt liv för att motvilligt starta en ny tillvaro någon annanstans. Jag har sluppit försvara mig när myndigheterna i det nya landet tror att jag förgiftar mina barn för att snylta på välfärden. Jag har sluppit dela lägenhet med främlingar, förbjuden att söka jobb, i väntan på uppehållstillstånd. Jag har sluppit hatlappar i brevlådan och glåpord på gatan.

Jag misstänker att ni också har sluppit det så här långt i era liv. Ni är antagligen ursvenska.

Tack för att ni påmint mig om varför jag skrev min bok. Tack för att ni härdar mig i kampen för alla människors lika värde. Och ett tips: Om ni inte gillar Sverige som förstörts av alla pizzerior, sushiställen och en och annan moské, kan ni ju emigrera. Förslagsvis till ett land där ni inte kan språket. Prova hur det känns att börja om på en ny plats, med nya sedvänjor och normer. Men nåde er om ni söker er till andra svenskar eller nordbor. Seden tar man dit man kommer och ni kan ju inte klumpa ihop er med likasinnade, bara prata ert språk och få trappuppgången att stinka av dillen ni kokar er potatis i.

Jag frågade Ian vad svensk kultur var och fick inget svar. Ni får gärna ge mig det svaret och berätta från när något kan räknas som svenskt.

Ni får också gärna förklara för mig vad det är att vara svensk. Helst utan personangrepp.

Boksnack

De som tyckte att det var för mycket Ian och för lite boksnack i Malous bokklubb i onsdags, kan lyssna på P4-mötet. Där fick jag prata fritt i minst en kvart.

Om min egen bok alltså. Inte Ians.

Modegrisens hjälpredor

En av mina favoritbloggar, Popmorsa, hade förut en inläggskategori som hette Hanna och…

Och jag kände mig plötsligt manad att sno idén.

Först ut:
Modegrisen och mitt kusinbarn Bruno! (och en bit av min mosters arm, i min och Modegrisens gamla etta i Hornstull.)

IMG_6444

Ihophörande med det här inlägget.

Undantagsbarn

Vår dotter fyller nio månader idag. Nu har hon funnits lika länge som graviditeten borde ha varat och det känns stort.

Men eftersom hon är för tidigt född har hon även en justerad ålder. Det gör att alla de böcker som finns om barnets utveckling är svårtolkade för oss. Borde vi läsa dem efter när hon var beräknad, efter när hon faktiskt kom? Eller lägga oss någonstans i mitten?

Vi har i slutändan inte läst några böcker alls. Och dessutom finns ju BVC, som så fort de får möjlighet, berättar om vad som ska hända härnäst i våra liv.

Senast på BVC frågade sköterskan, vänd till mig: (vi var där alla tre)
Har hon fått separationsångest än? Vid sju månader upptäcker nämligen barnet att det inte sitter ihop med mamman.

Vi har inte märkt något av det. Vi har heller inte märkt något av den ökade gnällighet som skulle komma vid sex månader, eller sömnproblemen som också skulle börja någonstans där. Vi har haft det oförskämt problemfritt faktiskt.
Nej. Vi tror inte att hon vet vem av oss hon borde sitta ihop med svarade jag, för så är det ju. Jag och min sambo är lika mycket förälder till vår dotter. Vi har båda suttit känguru på neonatal, vi har båda matat, badat, nattat och hängt med Nour varje dag. Och nu är det dessutom min sambo som är föräldraledig på heltid, medan jag pluggar. Så om hon skulle vara rädd för att lossna från någon av oss så borde det ju snarare vara från honom.

BVC-sköterskan log.
Separationsångesten kommer alltid sa hon sedan.

Min fråga (och syftet med hela inlägget) är: Vad grundar man den uppgiften på? Vad är hönan och vad är ägget?

För jag antar att det finns statistik som bevisar tesen. Statistik gjord på familjekonstellationer där mamman är barnets primära förälder under de första 6-12 månaderna. Att hänga med samma person dygnet runt året om skapar rimligen separationsångest när man väl måste skiljas åt.

Men har man gjort tester på barn med två primära föräldrar? Kan det vara så att vår dotter slipper den krisen?

Alla faser i alla veckor i alla böcker, bygger ju på den tesen. Att mamman är med barnet, matar det och tröstar det och känner det bäst av alla. På många familjesidor står det ju t.ex. att barnet inte börjar känna igen sin pappa förrän vid sex månaders ålder. Är det verkligen något jag ska tro på, att mitt barn ska ha sett mig men helt missat min sambo, trots att vi varit där lika mycket? Lika ofta? Är det skägget det hänger på? Eller rösten? Det låter i så fall som ett lika bra argument som att kvinnor är bättre växeltelefonister än män, för att deras ljusa röster hörs bättre på knastriga linjer.

Nej, fram för modern föräldralitteratur! Och grattis Nour, min grymmaste dotter.

IMG_9384