Min sambo är ute och motionerar och jag fick det tunga ansvaret att natta vår dotter ikväll. Det är på skämt alltså, för hon är så otroligt lätt att natta.

Men hon somnar alltid i famnen. Vilket kanske inte är så smart i längden, hon är redan tung att bära runt på med sina dryga åtta kilo, och tänk henne då som sjuåring och tjugofem kilo.

Så jag bestämde att låta henne somna i egen säng. Jag kände mig lugn och glad och med gott om tid ikväll att öva in nya rutiner. Så jag la henne, sjöng tre sånger, sa godnatt och gick ut. Hörde henne hohoa från sovrummet ett par gånger, men hade gråten som gräns.

Och ingenting mer hände. Det var helt knäpptyst, är fortfarande helt knäpptyst där inifrån. Jag var ju självfallet tvungen att gå in och kolla att hon inte var död eller kidnappad. Men hon sov. Med snuttefilten över ansiktet.

Sitter och jobbar med mitt nya spännande samarbetsbokprojekt, som är mer åt fakta-debatthållet än åt det skönlitterära. Lyssnar på Heliga familjen från i somras, och blir åter igen så arg på Göran Skytte och hans översittarbiologism att jag får fysiskt ont.

Känner mig lite som Bambi på hal is, men det är kul att skriva något som helt baseras på andras tankar, ord och känslor och inte mina egna. Det är också en väldigt positiv upplevelse att skriva ihop med någon annan. Jag känner mig mer motiverad att hålla mig borta från slösurfandet (och hrm…slöbloggandet), jag har ju någon att rapportera till. Och google documents är helt fantastiskt, som att vara i samma rum som någon, men ändå kunna sitta i olika städer.

Dock kan jag känna, att början på en process är tung. Sprang på en kompis igår som berättade att en annan kompis till oss båda börjat skriva på en bok och hade så svårt att stå för det. Säga att det är det här jag gör numera. Men jag blev så himla glad över att höra att hon kör hårt, det är ju det enda sättet. Samtidigt som jag verkligen förstår vad hon går igenom. För trots att det lilla frö jag börjat skriva på, en gång tidigare blivit en färdig bunt blad, är det svårt att lita på att samma mirakel ska ske en gång till. Men kanske är det drivkraften i alltihop.

Fick ett tips av en kompis, som sa att min bok nämndes i Glamours oktobernummer, så jag var förstås tvungen att köpa det.

Texten är lite suddig, men om du bara ska göra tre saker i oktober, är alltså att läsa min bok en av dem.

Så fick jag dela sida med Mika också, vilket känns härligt. Han är grym.

Igår var jag för första gången på väldigt många år, hos en läkare som inte hade glömt vem jag var sedan vi senast sågs. Jag var tvungen att gå dit med mina ögon, eftersom jag fått kräm för ögonglober och inte ögonlock och behövde byta. Och det känns nästan historiskt denna morgon, då jag sitter med mitt te och macka och inte kliar mig i ögonen. Jag tror faktiskt att jag håller på att bli frisk och att min husläkare tar mig på allvar.

Visst har jag haft otur i vården i år, men också otrolig tur, eftersom min ljuvliga för tidigt födda dotter, fick världens bästa vård och nu rullar runt på mattan, frisk, stark och sprudlande. Och jämfört med USA, där jäsiga, konservativa, gamla gubbar, kräver att bestämma över andra människors liv, och framför allt kvinnors. Så pass att Obama tvingas poängtera att Abort ska skattemedel aldrig betala för och det spelar verkligen roll var i världen man föds. För jag kan sitta på Lilla Essingen och gnälla över att behöva betala 140 kr och vänta över en timme. Och jag får medhåll överallt, för vård är en rättighet här.

Jag har ju börjat plugga igen och alltså även börjat skriva igen. De senaste månaderna har inneburit så mycket läsning och småpillande och alldeles för lite maratonflaxande över tangentbordet.

Men nu. Efter två veckor i skolbänken och med ett par texter inlämnade, har jag fått så obeskrivligt ont i handen. I senan eller muskeln som löper längs lillfingret, det strålar ända upp i axeln.

Och det får mig att tänka på personerna vid de löpande banden på Sandvik i Gimo. Som granskade skär i mikroskop och fick kronisk huvudvärk. Tänk vad glamourös min förslitningsskada är i jämförelse.

Just nu försöker jag fila klart ett reportage, som är alldeles för ordrikt och poetiskt, men bättre att falla med flaggan i topp än att inte leverera alls. Blev oväntat hyllad idag i skolan och jag insåg att det var genant och svårt att hantera. Efter ett år av Stryk, gör om, skärp dig på förlaget är jag så luttrad och förberedd på hård kritik, att beröm får mig att flacka med blicken.

Min bok är tryckt nu. Fick ett mail om att gratisexen snart skickas till min hemadress. Och i förmiddags kom inbjudningarna till releasefesten, så det har varit lite löpandebandprincip här hemma ikväll. Kuvertera, klistra, frankera.

Sjukt kul. Kanske kommer jag ha fest oftare nu.

Jag blev dissad av Skavlan igår. De hade inte plats för mig i sitt program, hittade ingenstans att kila in mig bland de stora namnen.

Först blev jag lättad (jag har ältat allt jag sa i intervjun och varit rädd att det ska vändas mot mig) Sedan besviken. Researchern som ringde upp sa att han var övertygad om att jag skulle få sitta i morgonsofforna och när jag skrattande sa Ja visst, det blir nog bra betonade han att Jo, han trodde verkligen det.

Men jag insåg något. Det känns inte lika jobbigt att misslyckas längre. Jag har lättare att skita i känslan.

Mina ögon är bättre idag. Jag gick till husläkaren och fick receptionisten att rygga tillbaka i skräck. Det kliar fortfarande men jag kan se igen och ska fira med att städa.

Förresten fick jag veta att skälet till att Rio dissat mig, var för att Kofi Annan ska tala där då. Inte illa. Men jag är fortfarande lite sur över det. Vi kunde väl ha slagit oss samman?

Via Ida läser jag att Alex är på könsordsjakt åt sin dotter. Jag blir självklart provocerad, av kommentarerna mest, men även av den allmänna attityden. Folk säger att Nej snippa kan vi inte säga, det är ju ett verb eller en såsbehållare och Springa sa vi på min tid för det ÄR ju en springa. (skrivet av en person som uppenbarligen aldrig utforskat sig själv närmare)

Problemet är inte ordet, problemet är att det finns en stark känsla av tabu inför att benämna en flickas könsorgan vid namn. Fattar inte alla dessa föräldrar att barn på ett ögonblick snappar upp osäkerhet och skuldkänslor, men att de skiter i om det heter mus eller hus? Om man t.ex. sa ”fitta” varje gång man pekade på något istället för ”titta” skulle barnet helt utan skam i kroppen så fort det kunde tala, utbrista: Fitta farmor! En lampa.

Jag lovar.

Och hur bra är snopp om man väljer att analysera sönder det ordet? Vill Alex och alla de andra verkligen skapa ett problem åt sina barn, när det finns en så enkel lösning?

För som en av de lite klokare kommentatorerna säger, finns ju ett vedertaget begrepp att använda sig av, nämligen Snippa. Inte för att det är det vackraste ordet som på bästa sätt representerar det skira barnets sköte, utan för att man med det kan slippa rodnande föräldrar fumlande efter ord. Eh tissen, tussen, snäckan, springan, den där saken där nere.

Ge det en generation att kalla våra döttrars kön för snippa och det kommer uttalas lika bekvämt som snopp. Och alla som är i så stor längtan efter att få namnge en kroppsdel, välj handen. Eller foten. Eller örat. Om det är så jävla viktigt.

Och åtminstone för att skona våra barn från vår egen fåfänga.

Här kan man förresten läsa om en appande pappa. Apropå inget.

Såhär fräsch såg jag ut när jag vaknade imorse. Har gått och klagat på kliande ögon ett par veckor nu, igår kväll fick de nog och svällde upp till vattenmelonsize. Så nu sitter jag och väntar på att klockan blir åtta så att jag kan ringa vårdcentralen. Är typ blind.