Jag har inte varit på bokmässan i år och ångrar mig lite. Men det var som att fastna i ingenmansland eftersom min bok inte finns att köpa förrän om dryga två veckor. Och jag vet, det är skitbra att mingla och nätverka och jag är rätt bra på sånt när jag väl kommer igång, så nästa gång ska åka. Garanterat.

Istället fick jag chansen att tappa mitt busskort i lördags, efter att ha hälsat på en kompis i Bromma. Ett 1780-kronors studentterminskort och jag kastade min Ramlösaburk i marken och hoppade den till smulor, när jag insåg att det var borta.

Jag är värdelös på att ta hand om mina busskort. För nästan exakt ett år sedan hände samma sak, med samma sorts terminskort. Då var jag gravid och längtade hem till Idol och upptäckte när jag skulle gå på ettan vid Fridhemsplan, att kortet ramlat ur plastfickan. Min sambo, som har ett tålamod större än Karelin, åkte tillbaka samma väg vi kommit och… hittade det, medan jag köpte pizza och fällde en och annan hormonellt tår av ilska.

Och nu hände det igen. Och jag skämdes verkligen. Igen hade jag slafsat ner det i en ytterficka som inte höll måttet, hur jävla klantig får man bli? Men som vanligt insåg jag hur liten förlusten var i det stora hela. Särskilt när man är mitt i budgivningsorgier blir det så. Vad är sjuttonhundra mot Jag höjer med tvåhundratusen!? En riktigt stor fis i rymden.

Så jag kom hem, slog på datorn. Och där. Ett mail. Från en man vars fru hade mitt SL-kort. I den lilla plastfickan med mitt busskort låg visitkorten jag gjort för boken, med mitt namn på. Så kvinnan som hittat kortet hade ringt sin man som googlat mitt namn och hittat min mailadress via bloggen (har skyddad adress på eniro sedan ett infall i våras).

Och efter visningsmaraton i eftermiddags träffades jag och Viveka som hittat kortet, och jag fick tillbaka det. Tack igen Viveka.

Så det blev ingen bokmässa. Men det blev ett förlorat busskort som återfanns. I år igen.