Sitter och jobbar med mitt nya spännande samarbetsbokprojekt, som är mer åt fakta-debatthållet än åt det skönlitterära. Lyssnar på Heliga familjen från i somras, och blir åter igen så arg på Göran Skytte och hans översittarbiologism att jag får fysiskt ont.

Känner mig lite som Bambi på hal is, men det är kul att skriva något som helt baseras på andras tankar, ord och känslor och inte mina egna. Det är också en väldigt positiv upplevelse att skriva ihop med någon annan. Jag känner mig mer motiverad att hålla mig borta från slösurfandet (och hrm…slöbloggandet), jag har ju någon att rapportera till. Och google documents är helt fantastiskt, som att vara i samma rum som någon, men ändå kunna sitta i olika städer.

Dock kan jag känna, att början på en process är tung. Sprang på en kompis igår som berättade att en annan kompis till oss båda börjat skriva på en bok och hade så svårt att stå för det. Säga att det är det här jag gör numera. Men jag blev så himla glad över att höra att hon kör hårt, det är ju det enda sättet. Samtidigt som jag verkligen förstår vad hon går igenom. För trots att det lilla frö jag börjat skriva på, en gång tidigare blivit en färdig bunt blad, är det svårt att lita på att samma mirakel ska ske en gång till. Men kanske är det drivkraften i alltihop.