Jag har ju börjat plugga igen och alltså även börjat skriva igen. De senaste månaderna har inneburit så mycket läsning och småpillande och alldeles för lite maratonflaxande över tangentbordet.

Men nu. Efter två veckor i skolbänken och med ett par texter inlämnade, har jag fått så obeskrivligt ont i handen. I senan eller muskeln som löper längs lillfingret, det strålar ända upp i axeln.

Och det får mig att tänka på personerna vid de löpande banden på Sandvik i Gimo. Som granskade skär i mikroskop och fick kronisk huvudvärk. Tänk vad glamourös min förslitningsskada är i jämförelse.

Just nu försöker jag fila klart ett reportage, som är alldeles för ordrikt och poetiskt, men bättre att falla med flaggan i topp än att inte leverera alls. Blev oväntat hyllad idag i skolan och jag insåg att det var genant och svårt att hantera. Efter ett år av Stryk, gör om, skärp dig på förlaget är jag så luttrad och förberedd på hård kritik, att beröm får mig att flacka med blicken.

Min bok är tryckt nu. Fick ett mail om att gratisexen snart skickas till min hemadress. Och i förmiddags kom inbjudningarna till releasefesten, så det har varit lite löpandebandprincip här hemma ikväll. Kuvertera, klistra, frankera.

Sjukt kul. Kanske kommer jag ha fest oftare nu.