Jag blev dissad av Skavlan igår. De hade inte plats för mig i sitt program, hittade ingenstans att kila in mig bland de stora namnen.

Först blev jag lättad (jag har ältat allt jag sa i intervjun och varit rädd att det ska vändas mot mig) Sedan besviken. Researchern som ringde upp sa att han var övertygad om att jag skulle få sitta i morgonsofforna och när jag skrattande sa Ja visst, det blir nog bra betonade han att Jo, han trodde verkligen det.

Men jag insåg något. Det känns inte lika jobbigt att misslyckas längre. Jag har lättare att skita i känslan.

Mina ögon är bättre idag. Jag gick till husläkaren och fick receptionisten att rygga tillbaka i skräck. Det kliar fortfarande men jag kan se igen och ska fira med att städa.

Förresten fick jag veta att skälet till att Rio dissat mig, var för att Kofi Annan ska tala där då. Inte illa. Men jag är fortfarande lite sur över det. Vi kunde väl ha slagit oss samman?