Minnenas allé

Här sitter jag och försöker skriva klart version 3 av min krönika, och så skickar min gamla husfar från Sigtuna denna fantastiska bild på mig från när jag just börjat trean i gymnasiet.

rödtott

Min första tanke: Det där är inte jag. Sedan läser jag hans mail om att han antagligen sitter inne på ännu fler bilder och tänker istället: Jo, det är jag. Och blir jag känd för min bok är jag körd, haha. Tredje tanken: Var jag dubbelt så tjock då mot nu, eller är bilden utdragen?

Sedan kommer minnena. Jag minns den där frisyren så väl. Jag hade färgat det svart i slutet av sommaren, grymt snyggt tyckte jag själv. Men min dåvarande kille fick syn på mig och kallade mig från den stunden för monchichi. Och en sådan ville jag inte se ut som, så jag beslutade mig för att ändra hårfärg igen, köpte blekningsmedel och blekte det gulorange. Någon timme senare färgade jag det rött, som färgen på bilden. Någon vecka senare började jag tappa hår och skolläkaren konstaterade att jag hade dödat min hårbotten. Visste inte att det var möjligt, men det var det och jag fick färgahåretförbud på obestämd tid.

Jag tappade stora tussar hår, hårbotten kliade som fan och det enda jag gick och längtade efter var att bli fri från förbudet och få chans att färga det igen.

Helgen i bilder

Jag har inte varit på bokmässan i år och ångrar mig lite. Men det var som att fastna i ingenmansland eftersom min bok inte finns att köpa förrän om dryga två veckor. Och jag vet, det är skitbra att mingla och nätverka och jag är rätt bra på sånt när jag väl kommer igång, så nästa gång ska åka. Garanterat.

Istället fick jag chansen att tappa mitt busskort i lördags, efter att ha hälsat på en kompis i Bromma. Ett 1780-kronors studentterminskort och jag kastade min Ramlösaburk i marken och hoppade den till smulor, när jag insåg att det var borta.

Jag är värdelös på att ta hand om mina busskort. För nästan exakt ett år sedan hände samma sak, med samma sorts terminskort. Då var jag gravid och längtade hem till Idol och upptäckte när jag skulle gå på ettan vid Fridhemsplan, att kortet ramlat ur plastfickan. Min sambo, som har ett tålamod större än Karelin, åkte tillbaka samma väg vi kommit och… hittade det, medan jag köpte pizza och fällde en och annan hormonellt tår av ilska.

Och nu hände det igen. Och jag skämdes verkligen. Igen hade jag slafsat ner det i en ytterficka som inte höll måttet, hur jävla klantig får man bli? Men som vanligt insåg jag hur liten förlusten var i det stora hela. Särskilt när man är mitt i budgivningsorgier blir det så. Vad är sjuttonhundra mot Jag höjer med tvåhundratusen!? En riktigt stor fis i rymden.

Så jag kom hem, slog på datorn. Och där. Ett mail. Från en man vars fru hade mitt SL-kort. I den lilla plastfickan med mitt busskort låg visitkorten jag gjort för boken, med mitt namn på. Så kvinnan som hittat kortet hade ringt sin man som googlat mitt namn och hittat min mailadress via bloggen (har skyddad adress på eniro sedan ett infall i våras).

Och efter visningsmaraton i eftermiddags träffades jag och Viveka som hittat kortet, och jag fick tillbaka det. Tack igen Viveka.

Så det blev ingen bokmässa. Men det blev ett förlorat busskort som återfanns. I år igen.

Bild 109

Höjden av trötthet

Och jag somnade klockan kvart över åtta i soffan framför Idol, som jag längtat efter ända sedan i fredags. Så trött som jag var igår kväll har jag nog inte varit sedan jag försökte bryta mig ur narkosen efter operation senast.

Bakom mina solglasögon

Det blev ingen lägenhet, den blev för dyr och hade för hög avgift. Känns helt okej faktiskt, det finns många fiskar i sjön och man behöver inte bo i en etagelägenhet med utsikt. Även om det vore härligt.

Men det blev ett bra filmmöte och nu måste jag bara sätta mig in lite mer i optionsköp och annat som kan vara relevant att veta. Så kommer nog min bok komma som film på en biograf nära dig någon gång i framtiden.

Tyvärr, och kanske på grund av att så mycket hänt de senaste dagarna, vaknade jag åter igen som elefantkvinnan imorse. Jag förstår inte, ögonen börjar klia, sväller upp till oigenkännlighet på ingen tid alls och utan förvarning. Orkade inte gå till doktorn igen så nu sitter jag ute i Flempan och försöker plugga, iförd röda solglasögon. Jag läser om opinionsjournalistik och känner mig nästan som del av möblemanget.

Bild 108

Många goda och pirriga ting

Det är mycket som händer, kroppen är full av rundgång, på ett positivt sätt. Jag ska träffa en producent imorgon förmiddag som tycker att det bor en film i min bok. Jag tyckte det var så fint beskrivet och jag vet inte om alla känner likadant som skriver, men det är ju bilder som målas upp. Människor som går längs verkliga stigar. En film som löper parallellt med texten.

Så sålde jag ju min gamla älskade lägenhet idag. Och hittade en ny. Som jag verkligen vill att vi ska bo i. Vi ska på extravisning imorgon och stenen är i rullning i magen. Jag hatar budgivning. Jag hatar de hundratals människor man måste trängas med på visningarna. Jag hatar att ligga sömnlös och bo in sig och ständigt vänta på samtalet som ska säga att Den är er lägenheten! Tänk om jag får skriva det i slutet av veckan: Den blev vår, lägenheten. För det händer så sällan, att man kommer in någonstans och känslan är rätt och alla krav uppfylls.

Och i fredags blev jag kontaktad av internatchefen på Sigtunaskolan. Han ville att jag skulle komma dit och prata om boken, eftersom han trodde att många elever skulle läsa den. Jag blev så glad, har känt stor ovisshet kring hur den ska bemötas där, och det värmer att de tar till sig den och inte skjuter den ifrån sig. Trots att de inte läst mer än de tjugo sidor som ligger uppe på förlagets hemsida. Och framför längtar jag efter att få diskutera den med någon som är elev på skolan idag, någon som är mitt i det där som jag en gång var mitt i.

Sist men inte minst värvade jag Korvaspappan till mitt och Johannas skrivprojekt idag och det gör mig så lycklig. För hans blogg och sätt att vara en jämställd förälder på, inspirerade mig otroligt mycket när jag själv var gravid, och gör på många sätt fortfarande. Det kan bli så bra det här, en viktig bok som kan göra skillnad.

Nej, om man skulle ta och försöka varva ner med ett glas vin och lite Anna Anka & Co, som alla pratar så mycket om. Det gäller att hålla sig uppdaterad. En av dem heter visst Agnes.

Kul skylt jag såg igår

nürnberg

Bye bye Bobby

Jag sålde min lägenhet nyss, innan visning. Jag fick ett så bra bud och det i kombination med att slippa ha tusen fötter på min hallmatta, gjorde beslutet enkelt. Så visade sig köparen dessutom vara världens grymmaste person, som längtat efter att få bo bland gamla golv och sluttande skåp.

Vemodigt, verkligen, men jag får se fram emot att gå på stadsvandringar i framtiden och titta på mitt gamla hem, där huvudkaraktären i min bok bor. För trots att hennes lägenhet har balkong, så är det samma.

Sju frågor

Frida utmanade mig att svara på sju frågor om skrivande:

1. Har du ett skrivarschema?
Jag hörde en intervju med Ingemar Bergman på P1, när han just hade dött, där han pratade om att den kreativaste tiden för honom var mellan klockan nio och tolv på förmiddagen. Efter det började jag göra som han och det funkade rätt bra. Senare övergick jag till att inte få lämna datorn förrän jag skrivit minst fyra sidor och det funkade faktiskt ännu bättre.

2. Får du inspirationsbrist?
Ja, ungefär varannan dag. Det är nästan alltid min sambo som får mig peppad igen.

3. Har du fler skrivprojekt på gång samtidigt? Typ en deckare, några noveller och kanske någon barnbok eller dylikt?
Just nu skriver jag på en roman och en fackbok och har en barnbok som ligger i dvala, men som ska bli klar någon gång. Men sedan slutet av augusti pluggar jag Berättande journalistik på Södertörn så texterna jag skriver där kör över alla de andra just nu.

4. Hur många ”verk” har du fått klart och skickat in till något förlag?
Ett

5. Hur många gånger har samma bok du skrivit blivit refuserad?
Jag skickade mitt manus till åtta förlag och blev antagen av ett av dem. Alltså blev jag refuserad av övriga sju, men jag minns endast de allra första som var från Bonniers, Norstedts och Natur & Kultur, i nämnd ordning.

6. Får du dåligt samvete om du inte skrivit på några dagar?
Ja, men mest för min stackars dagboks skull, som jag förut skrev i dagligen och nu nästan aldrig.

7. Varför skriver du?
För att jag förknippar det så mycket med den jag är. Om jag inte skriver blir jag beige.

8. Har du någonting publicerat som man kan få läsa?
Ja tack! Hjälp mig gärna att sälja två miljoner ex av den här.

Jag skulle vilja att Clärfi antar utmaningen och besvara samma frågor, bums!

Poletten – äntligen!

Öppnade mitt jättepaket från posten och började gråta. Tror att det var poletten som föll ner.
Så sjukt overkligt underbart härligt känns det, att hålla sin bok i handen.

Bild 106

Bild 107

IMG_9348

Och kolla hur bra den smälter in i bokhyllan. Som en helt vanlig riktig bok.

Platsen jag aldrig skulle lämna

Jag skulle bo här resten av livet. Mitt ljuvliga lilla södernäste.

Det känns konstigt och sorgligt, men dags att klippa banden. Sambo på försök har blivit på allvar.