Fikan idag var spännande. Motparten slängde ut trådar som jag högg på. Jag höll låda och hade kunnat hålla på än om inte téet tagit slut. Oavsett om jag passar in i programmet eller ej, så var det otroligt viktigt och värdefullt för mig att formulera tankarna kring min bok. Hur bemöter jag den ständigt återkommande frågan om det självbiografiska? Hur mycket ska jag avslöja om min egen bakgrund? Hur ställer jag mig till klassfrågan? Vad vill jag säga med min bok? Vad menar jag med att jag har makt? Med att jag vill nyansera, belysa, poängtera och förändra?

Bör jag skriva ett manus? Lista de tio viktigaste punkterna i min bok? Lista de tio saker jag inte vill prata om?

Halva mitt liv har jag drömt om att bli lyssnad på. Och det här är min chans. Historien jag skrivit tar upp ett ämne som många intresserar sig för. En hemlig värld. En tjuvtitt in. Och de vänder sig till mig för fler svar, fler sanningar.

Jag satt där med min kopp te och skämtade om att de borde bjuda in Guillou som gäst tillsammans med mig och insåg i nästa andetag hur nära att slå in den allra sista målbilden faktiskt är.

Jag måste gå hem och skriva ett manus, tänkte jag. Jag måste formulera mitt manifest.

Istället gick jag på bio och såg Brüno. Den hade rätt mycket att säga den med.

Jag kom på slutet till min nästa bok härom natten precis innan jag somnade. Sedan glömde jag att jag kommit på det, fram till idag, då jag blev påmind och kom ihåg det igen. Nu måste jag bara skriva ner det innan jag glömmer ytterligare en gång.