Idag läste jag klart mitt manus i solen på ett kafé på Lilla Essingen. Jag har alltid gillat slutet mest, skrev det allra först och kanske är det därför. Jag var ensam hemma, det var senhöst och mörkt ute. Regnet öste ner och jag fyllde ett glas med whiskey och började skriva.

Detta blir så bra, minns jag att jag tänkte.

Jag skulle lätt kunna bli lådvinsalkis. Jag dricker helst alkohol i någon form när jag skriver. Jag blir lugnare, mer bohemiskt inspirerad då. Musiken ska helst vara tung och svår och börjar jag gråta, ja då vet jag att jag är på rätt väg.

Väldigt mycket av boken skrev jag på DAMP, kontoret som jag delar med ett gäng kreativa själar i Hornstull. Men de bästa bitarna, de som jag fortfarande känner mig berörd av efter femhundra genomläsningar, blev till över ett glas rött och en prilla snus, på kvällen eller sen natt.

Tyvärr. Eftersom jag ju drömmer om att försörja mig på detta och inte vill behöva starta dagen i kvällningen med en vinare, för att få jobbet gjort.

Men idag läste jag iallafall klart. Det har varit den absolut svåraste gången hittills. Från en rätt bra start på landet, föll jag handlöst ner i prestationsångestgropen. Den där det inte går att förstå vad som är bra med texten. I två veckor har jag suttit där nere och slitit mitt hår. Startat bråk helt oprovocerat hemma. Längtat tillbaka till receptionistjobbet och till och med till sockervaddsståndet på Grönan. Till ett vanligt hederligt jobb.

Nu är jag ute på andra sidan, boken är utläst och jag gillade slutet som vanligt. Jag har hittat stavfel, till och med faktafel. Och jag ryser vid tanken på att flera säkert finns kvar, oupptäckta. Det här var min sista chans. Den nittonde augusti går boken till tryck. Men framför allt tror jag inte att jag skulle palla att läsa den igen. På tre-fyra år, minst.