Provläsning

Här kan man visst provläsa min bok, upptäckte jag nyss när jag stalkade mig själv. Ett helt kapitel.

Har återupptagit releasefestplanerna. Det huvudsakliga skälet till att jag trillade ner i en grop och ville lägga ner alltihop var för att Bio Rio, som jag bokat in mig på redan i april, glömt bort min bokning och stoppat in något annat den dagen. Väldigt sorgligt men framför allt jobbigt. Jag vill ju verkligen vara i Hornstull.

Prestationer

Jag har börjat skolan igen. Efter hundra sabbatsår sitter jag åter med min journalistklass på Södertörn. Den här veckan ska vi göra personporträtt av en person vi inte känner. Vi ska satsa på att göra det publicerbart, lära oss att frilansa, att tro på det vi gör och sälja våra jobb.

Någon frågar vad jag gjort fram till nu och jag får som vanligt närmast panik. Nästan hela min tvååriga terapitid gick åt att sluta definiera mig själv genom handlingar. Men det är svårt att göra sig fri från gamla vanor. Jag harklar mig och försöker rada upp allt jag gjort och inser först efteråt att jag glömt bort att nämna både mitt barn och min bok. Jag vill springa ikapp personen i fråga och säga att Vänta hörru, jag har ju skrivit en bok också, och fött barn! Tio veckor för tidigt kom hon till och med! Och jag har faktiskt två nya bokprojekt igång också, bara så att du vet.

Det är så konstigt. Jag ska göra inbjudningskort till min releasefest och får plötsligt kalla fötter. Plötsligt känns det lika givet att ställa in denna fest som det gjorde med 18-års-, 25-års- och 30-årsfesten, och varför inte studentfesten. Min sambo blir förbannad, eller kanske mer irriterad. Tycker att jag ska skärpa mig och sluta pjoska. Jag försvarar mig med att det inte är så enkelt, att små monster kryper fram ur vrårna och vrider om tarmarna vid blotta tanken på en med-mig-i-fokus-tillställning.

Det finns antagligen en koppling mellan min oförmåga att se till annat än mina prestationer och rädslan för att inte ha presterat tillräckligt. Men att behöva föra krig mot sig själv flera gånger i veckan bara för att fatta det, känns så onödigt. Sådan bortkastad tid. När energin borde gå åt att planera den feta fest jag ska ha.

Personligt och privat

Fikan idag var spännande. Motparten slängde ut trådar som jag högg på. Jag höll låda och hade kunnat hålla på än om inte téet tagit slut. Oavsett om jag passar in i programmet eller ej, så var det otroligt viktigt och värdefullt för mig att formulera tankarna kring min bok. Hur bemöter jag den ständigt återkommande frågan om det självbiografiska? Hur mycket ska jag avslöja om min egen bakgrund? Hur ställer jag mig till klassfrågan? Vad vill jag säga med min bok? Vad menar jag med att jag har makt? Med att jag vill nyansera, belysa, poängtera och förändra?

Bör jag skriva ett manus? Lista de tio viktigaste punkterna i min bok? Lista de tio saker jag inte vill prata om?

Halva mitt liv har jag drömt om att bli lyssnad på. Och det här är min chans. Historien jag skrivit tar upp ett ämne som många intresserar sig för. En hemlig värld. En tjuvtitt in. Och de vänder sig till mig för fler svar, fler sanningar.

Jag satt där med min kopp te och skämtade om att de borde bjuda in Guillou som gäst tillsammans med mig och insåg i nästa andetag hur nära att slå in den allra sista målbilden faktiskt är.

Jag måste gå hem och skriva ett manus, tänkte jag. Jag måste formulera mitt manifest.

Istället gick jag på bio och såg Brüno. Den hade rätt mycket att säga den med.

Jag kom på slutet till min nästa bok härom natten precis innan jag somnade. Sedan glömde jag att jag kommit på det, fram till idag, då jag blev påmind och kom ihåg det igen. Nu måste jag bara skriva ner det innan jag glömmer ytterligare en gång.

Cool eller knäsvag

Jag fick ett mail av min pr-ansvariga, om att kanske vara med i ett underhållningsprogram på teve framåt hösten. Idag blev jag uppringd av programmets researchkille och på fredag ska han och jag ta en fika och prata mer. Jag antar att han ska kontrollera huruvida jag är värd att ha med eller inte. Om jag är en alert eller introvert författardebutant.

Jag har känt mig pepp på att göra intervjuer. Tänkt: tidningar och möjligtvis radio. Men teve har jag inte tänkt på alls. Eller jo, jag har halvt på skämt halvt på allvar, sagt att min målbild för 2009 är att sitta i debattsoffa med Jan Guillou och prata internatskolor. Men samtalet från researchkillen lamslog mig nästan av nervositet.

Nu känns det mer spännande. Jag försöker se det mer som ett äventyr än en granskning. Och skulle de tycka att jag är som klippt och skuren för ett underhållningsprogram, kommer jag givetvis att avslöja varenda detalj om varnärhur. Men det är som med allt annat kring det här med att ge ut en bok: Allt känns overkligt. Fram tills det praktiskt taget redan hänt.

Deadline och kaffeabstinens

Det är som att mitt huvud är en storlek mindre än hjärnan just nu. Jag skulle kunna somna stående. Jag försöker vänja mig av med kaffe, magen klarar inte riktigt av det längre. Så jag är inte riktigt mig själv. Och min bok går till tryck imorgon och det finns inget mer jag kan göra nu. Stavfel är stavfel.

Så otroligt skönt. Projekt 07 kallade jag ju den från början, för jag skrev den då under hösten. Och nu är det två år senare och knappt en dag har förflutit utan att jag tänkt på den. Pillat med den.

Nästan gång vi ses är det inbundet. Men läsa den får någon annan göra.

Agnesinflation

När var jag liten var jag väldigt ensam om mitt namn (i min generation alltså). I den lilla orten där jag växte upp hette de flesta jämnåriga Linda, Camilla eller Sandra. Med smeknamn som Camilla N, Sandra K och Linda L.

Tänk om jag då, i de ungdomsböcker som jag plöjde flera i veckan av, stött på en endaste karaktär med namnet Agnes. Så glad jag blivit. Kanske hade längtan efter muggar, klistermärken och nyckelringar med mitt namn på, blivit bara några grader mindre het då. Om jag haft litteraturen att luta mig mot.

I sommar har jag läst två böcker (från samma förlag dessutom) där någon av karaktärerna hetat Agnes. Den här och den här. Och alldeles nyss hittade jag ännu en bok på Bokhora: Nämligen den här.

När jag började på mitt eget manus hette huvudkaraktären faktiskt Agnes ett tag, innan jag kom på något annat som funkade. Och i höstas fick jag kontakt med en bloggare som precis blivit klar med en roman, där en av de bärande rollerna var… Agnes.

Vad är det med denna trend? Varför heter alla Agnes i böckerna? Eller är det bara jag som hittar det jag söker efter? Finns det andra namn som förekommer lika ofta?

Ja, jag läste Agnes Cecilia. Men den Agnes som förekom där var varken särskilt modern eller jämnårig.

The never ending story

Jag var på förlaget idag, för att fixa horungarna och få in de sista ändringarna i manuset. Jag blev bjuden på lunch i personalmatsalen. Såg Paolo Roberto i papp i naturlig storlek bakom en glasvägg. Tänkte på min kompis som drömt att det var Paolo som var Lars Kepler. Övervägde att säga tanken högt, kanske redaktören visste vem det var och skulle berätta för mig.

Bara ett par timmar senare läste jag att ”han” är outad nu, Lars. Det kändes rätt bra att ha behållit det där med Paolo Roberto för mig själv.

Fick veta att alla Forums böcker sedan ett år, sätts i InDesign. Jag älskar InDesign. Jag hade kunnat sitta där hela natten och pillat med avstavning och styckeindelning. Istället gick jag därifrån och upptäckte genast ett fel i mitt sistaförsistagångenkorr. Suck.

Slutet gott allting gott

Idag läste jag klart mitt manus i solen på ett kafé på Lilla Essingen. Jag har alltid gillat slutet mest, skrev det allra först och kanske är det därför. Jag var ensam hemma, det var senhöst och mörkt ute. Regnet öste ner och jag fyllde ett glas med whiskey och började skriva.

Detta blir så bra, minns jag att jag tänkte.

Jag skulle lätt kunna bli lådvinsalkis. Jag dricker helst alkohol i någon form när jag skriver. Jag blir lugnare, mer bohemiskt inspirerad då. Musiken ska helst vara tung och svår och börjar jag gråta, ja då vet jag att jag är på rätt väg.

Väldigt mycket av boken skrev jag på DAMP, kontoret som jag delar med ett gäng kreativa själar i Hornstull. Men de bästa bitarna, de som jag fortfarande känner mig berörd av efter femhundra genomläsningar, blev till över ett glas rött och en prilla snus, på kvällen eller sen natt.

Tyvärr. Eftersom jag ju drömmer om att försörja mig på detta och inte vill behöva starta dagen i kvällningen med en vinare, för att få jobbet gjort.

Men idag läste jag iallafall klart. Det har varit den absolut svåraste gången hittills. Från en rätt bra start på landet, föll jag handlöst ner i prestationsångestgropen. Den där det inte går att förstå vad som är bra med texten. I två veckor har jag suttit där nere och slitit mitt hår. Startat bråk helt oprovocerat hemma. Längtat tillbaka till receptionistjobbet och till och med till sockervaddsståndet på Grönan. Till ett vanligt hederligt jobb.

Nu är jag ute på andra sidan, boken är utläst och jag gillade slutet som vanligt. Jag har hittat stavfel, till och med faktafel. Och jag ryser vid tanken på att flera säkert finns kvar, oupptäckta. Det här var min sista chans. Den nittonde augusti går boken till tryck. Men framför allt tror jag inte att jag skulle palla att läsa den igen. På tre-fyra år, minst.

Jag och Göran Skytte

Jag vågade inte tipsa om vår insats i Heliga familjen innan det sändes, ville lyssna själv först. Men här kan man höra mig, min sambo samt dotter, lite i efterhand. Vi är någonstans i mitten.

Men lyssna helst på hela programmet. Göran Skytte och den svada av konservativt, gubbigt översitteri han levererar, slår det mesta jag hört. Överhuvudtaget har jag svårt för biologister, om det råkat undgå någon.

Faktiskt var Göran med i min roman från början. Som exempel på en typisk röd-i-sin-ungdom-blå-på-sin-ålders-höst-person, men jag tog bort honom någonstans i redigeringsprocessen. Kan inte riktigt minnas varför nu, efter att ha hört honom på radio skulle jag helst stoppa in honom igen. Men det får väl bli i nästa bok…