Via Clara länkas jag vidare till Aftonbladets notisliknade artikel om amningsforskning och att amning inte skyddar mot så mycket som man tidigare trott. Inget nytt för mina öron visserligen, men skönt att en stor tidning som Aftonbladet tar upp ämnet.

Liksom Clara hoppas jag att MVC och BVC ska förstå vitsen med en mer neutral inställning till den nuvarande ”amning överträffar allt” -propagandan. Det finns en mängd studier på ämnet och alla visar olika saker. I Sverige väljer man dock konsekvent att fokusera på de resultat som är pro amning.

Härom veckan slank en nyhet förbi på någon av kanalerna, att amning numera är mindre giftigt för barnet. Det är mindre PCB och annat gift i bröstmjölken nu än för bara några år sedan, visade en studie. (Här finns ett exempel från samma rapport skulle jag tro.) Men? Vi kliar oss i huvudena. Betyder det alltså att det tidigare varit farligt att amma sitt barn? Varför har ingen sagt det?

I någon kommentar till Aftonbladets text hävdas att väldigt få frivilligt väljer bort amning och att praktiskt taget ingen tar till flaskan för jämställdhetens skull. Men jag och min sambo gjorde det till viss del, och jag tror allt fler kommer göra det när de förstår att det går. När de inser att föräldraledighet kan delas 50/50 från början, att man kan komma precis lika nära sitt barn båda två. Och kanske kan vi då få slippa läsa sådana här absurditeter kring våra barns utveckling:

Någon gång mellan fem och sex månaders ålder anses barn kunna skilja kända ansikten från okända. Ungefär samtidigt blir barnet intresserad av andra människor än mamma. Ditt barn börjar få koll på världen och skapar egna relationer.

(från Growingpeople)

Den 31 juli kommer jag gå loss i Heliga familjen i P1. Jag har inte hört det själv, men jag misstänker att det kommer att handla om min syn på amning. Lyssna gärna då.

Idag har jag inte tagit mig ur slafsmysbyxorna alls, men jag har (med lite hjälp) äntligen byggt ihop det skelett till säng som stått ett helt år i ett av rummen. Grejen var att trappan var för smal för att få upp en 140-säng, vilket ledde till slakten förra våren. Och sedan har det bara inte blivit av. Man kan säga att det glömts bort bland allt annat pyssel med huset.

Men nu! Står den där. Jag har redan storslagna baginbox- och skrivarhelger planerade för hösten och vintern. Det är så romantiskt med gamla hus, jag inbillar mig att det ryms så mycket kreativitet i dem. Eller åtminstone föreställer jag mig att det måste generera massor att låsa in sig i minst två dygn här, och bolla texter.

Men redan nu ropar sängen och rummet och huset alla mina vänners namn.
Kom hit och häng! Imorgon får vi dessutom äta igen, så då kan vi grilla!

Jag och sambo satt nyss på varsin sida av matbordet och knarkade recept på nätet. Lyssna på det här, kyckling med mango! Eller det här, äpple med nötter och honung! Inte så smart kan man tycka, med en hel dag kvar av fastan. Men jag gillar känslan av att vara helt ren inuti. Längtan efter groddar, vita bönor, gröna äpplen, istället för chips och choklad.

Regnet duggar inte så hårt, men enträget utanför, och jag har påbörjat fjärde semesterboken. Hello Love är namnet och jag hittade den när jag sorterade böckerna i färgordning i nya bokhyllan hemma. Lånade av en granne för mer än ett år sedan, så kanske dags att läsa nu tänkte jag. Innan jag får för mig att flytta igen, eller hon.

Den är okej hittills, kan tänka mig att den är grymt rolig om man var tonåring 1984 (som huvudpersonen), men jag börjar bli alltmer stressad över mina egna att-göra-högar, så jag kan uppriktigt sagt inte slappna av helt när jag läser.

Jag var på sjön idag. Blev hämtad till släktingens ö strax utanför där vi själva bor. Solen sken från klarblå himmel, men framåt när vi skulle åka hem, kom hällregnet, åskan och blixtarna.
Kanske blir vi fast här, resonerade vi, men fick slutligen låna regnställ och stövlar och skjutsades tillbaka ändå.

”Vad har jag släpat ut er på”, sa min släkting. ”Du tar väl inte upp det här i nästa bok?”

Nu är vi i land. Jag är sjukt trött. Bara för att min släkting sa det där om nästa bok, vill jag skriva in honom i den. Jag tror faktiskt att han skulle bli glad. Överlag är det en väldigt rolig fråga, det där med ”åh nej blir jag nämnd i någon bok nu”, samt en rätt befogad farhåga. Jag har snott hur många lines som helst av folk, till Ränderna går aldrig ur. Det som har hänt på riktigt eller åtminstone grundar sig i en existerande människas ord, blir alltid lite bättre på nåt sätt.

Fastans dag 4 är nu till ända. Igår natt drömde jag om mat och vaknade mätt.

Nu ligger Höstens böcker uppe på Svensk bokhandel och här kan man läsa min text.

I väntan på att våga ta tag i mitt eget manus, läser jag andras. Gick loss på pocketrea i Göteborg härom veckan och köpte tre stycken från förlaget jag ligger på. Kan inte riktigt förklara varför, men jag antar att nyfikenhet är ett av skälen. Jag känner ett nästan tvångsmässigt behov av att läsa kvinnliga svenska debutanter också, Pioner vill jag läsa och Släktfeber och Hey Dolly. Jag antar att det är helt normalt. Att stalka sina förlagskollegor och unga kvinnliga skribenter. Så fort jag är etablerad och trygg i mig själv ska jag sluta.

Men för första gången på länge slukar jag böcker i jämn takt. Kanske krävs fasta och isolering på landet för att komma in i rätt mode. Planen är att jag ska komma igång med egna nya skrivprojektet också, innan jag åker härifrån. Ha minst femtio sidor i oktober när min bok släpps. Jag är så dödligt rädd för att fastna och aldrig mer skriva. För tydligen blir det så för majoriteten för alla debutanter; de släpper aldrig någon tvåa.

Jag kommer att blogga här nu. Jag fick tummen ur röven och hjälp av Mikey att styra upp ett hem för adressen jag köpte i vintras.

Jag är på landet. Jag fastar och laddar inför att läsa min bok för förhoppningsvis sista gången på länge. I snart en vecka har den legat orörd i sitt kuvert. Jag är rädd för att inte vara nöjd med resultatet. Rädd för att hitta fel eller konstiga formuleringar. För det är nästan försent nu. Slutkorret ska ju bara slutkorras, därefter ska boken till tryck. 19 augusti närmare bestämt. Inte långt kvar.