Jag läser om familjen i Rinkeby. En mamma och fem barn. De fick dö tillsammans åtminstone, ingen blev lämnad kvar, hinner jag tänka, innan jag läser:

Två personer vårdas just nu på sjukhus. Den ena personen, det sjätte barnet i den drabbade familjen, vårdas för allvarliga skador.

Jag ser den lilla människan framför mig, kämpa för sitt liv på sjukhus. Vad vaknar hon till?

Och som alltid i samband med familjetragedier tänker jag på Åmselemorden. 1988 var jag nio år och händelsen var värre än allt jag kunnat föreställa mig. Att vara sonen som blev kvar, jag klarade inte ens att tänka tanken klart.

Igår liksom då en vanlig sommarkväll. Sommarkvällar är så idylliskt harmlösa, ingenting ont händer då för det blir knappt mörkt. Men så dör någon. De man älskar högst.

Jag körde bil idag, med min familj i baksätet. Jag sjöng med till en av låtarna på Sommar och var pirrig av lycka, av att ha allt jag önskar mig och lite till. Och det är i de stunderna som livet blir som rangligast, när det är så där bra. En sommaridyll som slås i kras. Ofta tänker jag tanken hela vägen fram, till sitt mest morbida hjärtskärande slut. Och idag kramade jag ratten lite hårdare och sänkte hastigheten, bara lite grann.

Hörru livet, säger jag tyst. Jag vill ha kvar allt det här, fattar du det. Ta det aldrig ifrån mig.