Idag har jag inte tagit mig ur slafsmysbyxorna alls, men jag har (med lite hjälp) äntligen byggt ihop det skelett till säng som stått ett helt år i ett av rummen. Grejen var att trappan var för smal för att få upp en 140-säng, vilket ledde till slakten förra våren. Och sedan har det bara inte blivit av. Man kan säga att det glömts bort bland allt annat pyssel med huset.

Men nu! Står den där. Jag har redan storslagna baginbox- och skrivarhelger planerade för hösten och vintern. Det är så romantiskt med gamla hus, jag inbillar mig att det ryms så mycket kreativitet i dem. Eller åtminstone föreställer jag mig att det måste generera massor att låsa in sig i minst två dygn här, och bolla texter.

Men redan nu ropar sängen och rummet och huset alla mina vänners namn.
Kom hit och häng! Imorgon får vi dessutom äta igen, så då kan vi grilla!